Fast det gäller inte ledarna för stormakter. Där får vi göra undantag.
Donald Trump och Vladimir Putin är folkvalda auktoriteter som skänker oss föga framtidsoptimism, men så länge de pratar med varandra minskar risken för konflikter och krig?
Det finns ändå tre skäl att vara en smula skeptisk.
Vårt problem från svensk synvinkel är att vi vet för mycket om USA och för lite om Ryssland. Vi svenskar är ett av de mest amerikaniserade folken i världen – och trots vår närhet till ryssarna är vi fyllda av fördomar.
Så fort någon säger att ”Putin är som Hitler” eller ”han är en galning som vill återskapa Sovjetunionen” vet vi också att den personen är farligt okunnig.
Den relativa höga kunskapsnivå som en gång fanns i Sverige under det kalla kriget har – liksom krigsmakten överhuvudtaget – rustats ner. Och det tar lång tid att återskapa en kunskapsnivå värd namnet.
Efter murens fall drabbades vi av någon slags optimism, baserad på tanken att vi kommit till historiens slut. Vi glömde att resonera som en Londonbo – även om det är fint väder på morgonen kan det regna på eftermiddagen, så det är bäst att ta med paraplyet!
Således: Fred innebär inte att vi får glömma att vara väl rustade.
För det andra lever vi kvar i föreställningen om att det internationella samhället formas av ett antal toppdoggar som kan träffas och bestämma hur det ska bli.
Men det som kännetecknar en globaliserad värld är ett oändligt antal kontakter mellan människor på olika nivåer. Direkta kontakter genom resor och besöksnäring, indirekta kontakter genom nätet och en delad kultur.
Men framförallt handeln!
Om vi samtidigt som Trump och Putin skakar hand märker att nationalistiska partier växer, handelshinder upprättas och nätet börjar stramas upp, är det mer oroande än toppmöten är lovande.
För det tredje. Mediebruset kring mötet kommer att vara nyhetsdrivet, inte analysdrivet. Därmed kommer mötet inte att ge oss något mer än omotiverat framtidshopp. Det blir ett spektakel som döljer vad som egentligen händer.