Det är en fråga som de flesta av oss ställer sig såväl när det gäller skatter som andra utgifter.
Jag är mer orolig för ett samhälle där folk inte frågar efter var deras pengar tar vägen än för ett samhälle där frågan alltid kommer upp.
Det är exakt den typen av frågor som gör att allt fungerar bra eller åtminstone hyggligt. Där det inte är tillåtet att ifrågasätta hur resurserna brukas, där går det åt pipsvängen på riktigt.
Men jag tycker också att de som ställer frågan också kan få rätt bra svar på vad skatterna går till. I det stora hela har vi ett mycket effektivt välfärdssystem som folk är beredd att bidra till av det enkla skälet att det fungerar.
När det gäller skatterna vi betalar – nästan allt vi tjänar går in till det allmänna – är de i stor utsträckning en omfördelning över tid. Vi betalar åt oss själva, men genom ett slags försäkringssystem där de som råkar illa ut får mer än de betalat, medan de som har tur (med hälsan och inkomstutvecklingen) får ösa in mer än de får ut.
Men det är inget konstigt. Så fungerar vilken villaförsäkring som helst. De vars hus brunnit ner betalas av de vars hus inte brunnit.
Vilket är att föredra?
Dessutom är det så, att svenskarna inte bara har skyhöga (och effektiva) skatter, de betalar dem också. Inte bara därför att skattmasen har full kontroll, utan därför att vi föreställer oss att alla andra också betalar efter förmåga.
Så länge alla andra bidrar så kommer också skatteviljan att vara hög. Åtminstone om de utlovade leveranserna verkligen kommer fram. Om välfärdssystemet håller vad det lovar, så pröjsar vi också.
Sammanfattningsvis kan vi säga att den svenska modellen – höga skatter, hög välfärd – inte bygger på solidaritet (eller förtäckt kristen offermoral) utan på upplyst egoism.
Därför är jag också lite orolig över när skattekverulerande direktörer rullats i tjära och fjädrar gjorda av nationalism, moralism och högtravande litanior om skyldigheter som alla har till staten.
Inte minst Socialdemokraterna borde veta bättre.
Att folkhemsprojektet lyckats så väl beror inte på att dess kärna varit människors längtan efter att offra sig för sina medmänniskor.
Kärnan har varit insikten om att välfärdsstaten fungerar bra för mig – och för de flesta andra.
Således bör vi alltid påminna oss om att socialdemokratins genialiska upptäckt att det går att göra solidarisk politik av att människor är rationella och kan fås att samarbeta med varandra – så länge det fungerar.