Finansminister Magdalena Andersson har sagt något i stil med att ”det är inte vi betonghäckar som är Socialdemokraternas problem, utan att vi inte har fler mandat i riksdagen”.
Vad hon därmed antyder är att Sverige inte kan styras av den socialdemokratiska partikongressens beslut, utan att det tyvärr måste göras en del förhandlingar med andra partier.
Ett sådant exempel är frågan om Sverige ska skriva under FN-avtalet om kärnvapen.
Men när regeringen meddelande att den inte just nu tänker signera avtalet blev det ett himla liv. Ett stort antal debattörer har målat ut detta som ett stort svek mot den socialdemokratiska fredstraditionen. Inte minst ett antal före detta ministrar och andra ledande figurer i partiet har protesterat.
Deras argumentation är dock häpnadsväckande bristfällig – och i förlängningen farlig.
Vad de egentligen säger, är att regeringen ska göra ett internationellt avtal mot riksdagens vilja. De tycker att vi ska frångå principen om att svensk utrikespolitik ska formas under största tänkbara konsensus.
Det vore ett vägval som kan få allvarliga konsekvenser för framtiden. Exempelvis att vi får regeringar som avtalar in oss i ett ännu närmre Nato-samarbete utan riksdagens stöd.
Debatten tydliggör det socialdemokratiska problemet att arbetarrörelsen spricker upp i två delar:
– En fantasidriven del med partiaktivister, som tror att politik enbart är att vilja, och flyger som en herrelös sputnik på önskedrömmarnas firmament.
– En maktbärande del av ämbetspolitiker, utan någon tydlig ideologisk kompass, annat än att det gäller att bibehålla makten eller åtminstone arvodena.
Vad vi istället behöver är ett socialdemokratiskt parti med tydliga föreställningar om vad som är önskvärt att åstadkomma på lite sikt, men som samtidigt orkar ta ansvar för landet, för kommunen, för sjukvård och budget, för säkerhetspolitik, vägbyggen och skolans finansiering, och allt det där trista sågande i plankor som vardagspolitik innebär.
Det vore lämpligt att Socialdemokraternas partiledning lite mer beslutsamt tog sig an uppgiften att åter sammanföra dessa olika grupperingar. Så att betonghäckarna, inte mandatbristen, blir problemet.