Broderiet berättar om renässansen

För ungefär ett år sedan började kvinnorna i Täcklebo Broderiakademi att tala om att skapa något kring renässansen, alltså 1500- och 1600-talet.

– Det är en lite glömd tidsepok i stadens historia. Stadsmuseet hade beskrivit forntiden, men sedan gjort ett hopp till Louis De Geer-epoken. Det var ett stort glapp, säger Christina Tenselius i Broderiakademin.

Sedan dess har Stadsmuseet gjort en utställning som heter "Den första staden" och den lyfter fram medeltid och inledningen på stormaktstiden. Men Christina Tenselius ser gruppens utställning "I renässansens Norrköping" som ett komplement till museets utställning.

För att hämta kunskap och inspiration gick man till böckerna. Bland annat plockade Christina fram "Trälarna" där författaren Sven Wernström beskriver folkets fattiga tillvaro.

– Jag läste ur "Trälarna" för att få in stämningen. Wernström har verkligen intensiva berättelser om hemskheten att vara till på 1500- och 1600-talen. Det var inte roligt. Men så blåste den här vinden, renässansen, in från söder och svepte över furstarna, konstaterar Christina Tenselius.

Utställningen "I renässansens Norrköping" har spunnits kring Vasaätten. Den bleke Erik XIV har broderats av Lena Djurström och den berömda ärtsoppan som sägs ha förgiftat honom finns med i bilden.

– Den är lite naivistisk. Man måste få ha lite roligt medan man håller på, säger Lena Djurström som även har skapat en fantasifull Vasakrona av gamla arbetshandskar.

Nämnas kan att Erik XIV:s efterträdare Johan III bodde i slottet Norrköpingshus som för övrigt ligger väl dolt under Tyska torget och Hedvigs kyrka.

– Vi har också Johan III:s son hertig Johan som flyttade hit och började bygga Johannisborg. Egentligen kan man säga att vi beskriver tre slott: Norrköpingshus, Drottning Gunillas änkesäte Bråborg och Hertig Johans Johannisborg. Men också en kyrka: Den tyska församlingens kyrka Hedvig, döpt efter Hedvig Eleonora som i år firar sitt 300 årsjubileum. Vi slår två flugor i en smäll, minst. Kanske flera, säger Christina Tenselius med ett leende.

Elsa Ageli, grundare av Broderiakademin, uppmuntrade brodöser att våga skapa broderi med politiska budskap. ”Nålen har en udd, använd er av den” ska hon ha sagt. En av brodöserna som har tagit fasta på denna uppmaning är Helena Johansson som fångar de fattiga norrköpingsbornas eländiga historia fångas av bland andra. Hennes bild "Herrskap och tjänstefolk" visar en fattig pojke som böjer sig för en jämngammal yngling med tjusiga kläder. Texten "lump, trasa, sammet, siden" påminner om olika samhällsklassernas textila material. Själv har hon har också blandat material – och infogat en akvarellteckning i det textila verket.

– Det är egentligen inget äkta broderi, men tekniken är inte det viktiga för oss, säger hon.

– Nej, det är det inte, instämmer Lena Djurström. I Broderiakademin tittar ingen på baksidan för att se om korsstygnen har gjorts som de ska. Man får till och med göra knut där, om man vill. Uttrycket är det viktiga, och vi har alla en egen stil. Det är den som är charmen!

På söndagens vernissage i Hedvigs kyrka invigningstalar landshövding Elisabeth Nilsson och historikern Mikael Andersson berättar om renässansen. Dessutom blir det renässans i musik och kläder. Liunga pipare är inbjudna för att spela tidens musik. Dessutom finns brodöserna på plats för att berätta mer om sin utställning, i renässansinspirerade kläder som de har sytt på en dräkthistorisk sömnadskurs.

– Jag bär en fantasidräkt, säger Christina Tenselius. Jag är ett spöke från 1632 som har bott på Stjärnholms slott i Sörmland.

– Fast egentligen är det en 70-talsväst som gjorts lite renässansisk. Men pipkragen är autentisk, fast sydd i polyester – så att den inte skrynklar sig. Förr hade man pipkragestrykerska med ett pipformigtjärn som stoppades in i varje pipa och stärkte upp kragen. Men min krage kan man packa i en resväska, och den kommer ut lika fin!