Öppna slut är praktiska i tv-branschen. Om det inte blir nån mer säsong så funkar det och blir det en säsong till kan manusförfattarna plocka upp vilka trådar de vill. Men det är också lite mesigt. Om det inte blir nån mer säsong av “30 grader i februari” (SVT) så ska vi tro att alla levde lyckliga i alla sina dagar. Även peddot Johan. Och på mammas paradis-ö stannar Vilma, Joy och pappan. Och Glenn och Oh fick sin dotter. Majlis då? Ska vi tolka det som att hon äntligen tog ansvar för sina handlingar eller som att hon nu rymde med den nypensionerade diplomaten i stället? Nä, vi behöver en säsong till. I den vill vi se Linus Whlgrens rollfigur Johan brottas ännu mer med sig själv. Vi vill se Majlis (som spelas av Lotta Tejle) i kurran (hon hade ju faktiskt ihjäl sin man, spelad av Kjell Bergqvist) och vi vill se Glenn bygga ett liv på riktigt med sin familj i Thailand.
Lotta Tejle och Kjell Bergqvist har ju faktiskt spelat äkta makar tidigare. Inte heller det slutade så bra för Kjell Bergkvist. Jag tänker förstås på tio år gamla “Mäklarna” där hon kastar ut honom redan i första avsnittet. Hela serien finns på SVT play och det är en Kjell Bergqvist i högform - sarkastisk, dryg och väldigt rolig.
I går kväll var det premiär för andra säsongen av “Catastrophe” (SVT). Det är serien om en irländska (Sharon Horgan) som bor i England, träffar en amerikan (Rob Delaney) och har en helgromans som resulterar i en graviditet. De bestämmer sig för att satsa på relationen och eftersom de båda är slagfärdiga och har fantastisk kemi blir resultatet väldigt sevärt. När säsong ett slutade skulle de precis få sitt första barn och säsong två började med att de skulle få sitt andra barn. Hoppet i tid var väl inte alldeles nödvändigt, tycker jag, men det lägger upp för andra sorters skämt som mer driver med den klassiska två-barn-och-en-hund-familjen.
SVT har också plockat upp ett brittiskt underhållningsprogram som i original heter “Would I lie to you?”. På svenska har det blivit “Tror du jag ljuger” och jag är förvånad över hur roliga de första två avsnitten varit. Annars brukar det ju bli lite ljummet (“Intresseklubben” till exempel.). Mycket beror det på att Johan Glans och Fredrik Lindström, som är de ständiga lagledarna i tävlingen där det gäller att avslöja om det andra laget talar sanning eller drar en lögn, skrattar så förtjust åt varandra. Det blir äkta fniss.
Jag blir förfärad när jag läser om folk som beter sig illa mot tiggare. Jag undrar visserligen som andra om vad som är bäst sätt att hjälpa dem men har jag några kronor i plånboken hamnar de ofta i muggen. I kväll börjar en ny serie på SVT med Alexandra Pascalidou där man får lära känna några tiggare och historien bakom varför de sitter utanför svenska butiker och tigger.
Här ska jag öppet redovisa att en av mina klasskamrater från journalisthögskolan ligger bakom serien men ämnet hade hur som helst intresserat mig.”Vi kallas tiggare” handlar ju om en av de stora samhällsfrågorna just nu.