Skruttiga gosedjur för alla åldrar

Trots att så många av hennes berättelser blivit teater hävdar Barbro Lindgren att hon inte kan skriva drama. Inte vill hon dramatisera de egna böckerna heller. Rent bedrövligt är att välja vad som ska vara med och inte.
– Jag har alltid tyckt att det varit urtrist, bättre att någon annan gör det.
– Men det är ju hemskt roligt om det blir bra. Det finns de som kan kan göra det så långt ifrån en att man inte märker att det är ens egen text.
Den här gången har hon valt regissör själv. Barbro Lindgren lyser. 18 ton sand har körts in på Orionteaterns scen där Lars Rudolfsson och skådespelarna ger fysiska dimensioner åt pojken Barnhans och hans universum. 
I skogen, vid ån och i sandgropen lever han sitt fria barnaliv med ett gäng skruttiga, okontrollerbara leksaker. Den balla gummiapan Mack, den stickade Nöken, den påfrestande Stenkulan, den virriga tyghunden Röden och några till lika planlösa existenser. Tillsammans ett karaktärsgalleri som Barbro Lindgren hämtat inte från lekparken utan från sin egen vuxenvärld.
– En kultursnobb hittar man lätt, deprimerade bisamråttor också.
Tråkig vinter på ÖlandSom vuxen läsare minns man plötsligt hur vidunderligt det kunde vara att leka som barn, men Barbro Lindgren tänkte inte så när hon skrev:
– Jag ville få användning för sådana här typiska människor. Tredje delen hade jag inte tänkt skriva alls, men så var det vinter på landet, mörkt och tråkigt, och att bara underhållas av andra hela tiden – det avskyr jag.
Stoppningen läckerRoligare än att skriva om människor var att skildra virriga djur, vars stoppning läcker och sömmar spricker. I Barnhans värld utspelas relationsdramatiken hela tiden mot en fond av död och förgänglighet. Barbro Lindgren brukar få höra att hon har en del gemensamt med Beckett och hans absurdism, men Lars Rudolfsson jämför hellre med Tjechov:
– Replikernas absurda ton är inte Tjechov, men vad som liknar Tjechov är den där känslan  av karaktärer på ett ställe som bara är med varandra, säger Lars Rudolfsson.
Hon skriver sina barnböcker lika mycket till vuxna som till barn, och gör sig heller inga illusioner om att barnen som läser eller kommer till Orionteatern ska kunna ta till sig precis allt. Tvärtom.
– Som barn tyckte jag det var skönt att inte förstå allt. Jag minns ord som nästan blev magiska eftersom jag inte förstod vad de betydde. Tyvärr lever jag i det fortfarande, jag vill inte veta allt, jag vill bli överraskad. Det är mitt sätt att ha barnet kvar.