När Östgötateatern sätter upp Sound of Music görs ett försök att sudda ut bilden av en leende Julie Andrews bland ängar och alptoppar i den Oscarbelönade filmen från 1965. I rollen som klosternovisen och guvernanten Maria väljs istället någon som inte är blond och blåögd. Det bådar gott – och Anette Amelia Larsen från norska Bergen visar sig vara ett fynd. Hon fyller scenen med gudabenådad charm, finfin röst och ögon som glittrar ikapp med glaciärsnön.
Berättelsen i Sound of Music är hämtad från verkligheten, bottnar i människor av kött och blod. Familjens livsöde beskrivs i Maria Augusta Trapps memoarer " The Story of the Trapp Family Singers" . Radarparet Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II såg potential i historien och Broadwaymusikalen fick premiär 1959.
Richard Carlsohn är fullkomligt lysande som Georg von Trapp. Fram träder en inbunden kapten med ett ärorikt förflutet – men disciplindyrkande och helt blind för de egna barnens behov. Han spelar så övertygande att man nästan inte förstår vad Maria ser i den stelbente änkemannen som är dubbelt så gammal som hon. Men första aktens snyftiga höjdpunkt är när Richard Carlsohn för första gången mjuknar och tar ton med barnen i " Hur kan nån bli kär?" och " När bergen får liv, är det av musiken" .
I en tid med stora flyktingströmmar och vinande högervindar är temat i Sound of Music aktuellt och angeläget. I den andra akten bjuds på nerv, driv och spänning som saknas i den första. Hotet från nazisterna är ständigt närvarande, och får människor att välja sida. Vänner blir fiender. Andra vacklar, en av dem konsertarrangören Max, och Tobias Almborg fångar hans undfallenhet och opportunism helt suveränt med glättig lättsamhet och räddhågset darr. Kaptenen von Trapp är förstås beundransvärt rakryggad, trogen sina ideal, men utsätter också familjen för livsfara.
Uppsättningen är urprofessionellt gjord, insatserna på scenen imponerar – inte minst en nunnekör i toppform, där mezzosopranen Carina Söderman utmärker sig som abbedissan. De härliga barnen ger hopp om god återväxt.
Scenografin är läcker när den tillåts vara enkel och avskalad. Raffinerat sänkts till exempel vita fladdrande tygsjok ner bland klostrets strama pelare för att symbolisera alptoppar, klar luft och frihet.
Ändå saknas någonting i Sound of Music, och det är svårt att sätta fingret på vad. Hela uppsättningen känns som ett väloljat maskineri, utan överraskningar. De traditionella fonderna – hur svindlande trappan i kaptenshuset än blir – känns faktiskt en smula ospännande. Inget större nummer görs heller av att Anette Amelia Larsen bryter mot det förväntade utseendet – och då frågar man sig vad som var poängen?
Men kanske slår mitt premiärsällskap ändå huvudet på spiken: Ensemblen är lysande, men musiken är daterad.
Ett mera utmanande och respektlösts förhållningssätt både i regi och musikaliska arrangemang hade nog inte skadat. Den både äppelkindade och svulstiga musiken i Sound of Music blir lite väl svårsmält. Några oemotståndliga melodier har gjort Sound of Music till en klassiker, men långtifrån allt i låtbuketten är en odödlig " Edelweiss" . Ensemblen gör liksom sitt bästa gör att få upp glansen på den här musikalpärlan, men dammet är ändå kvar.
Vill man nå en ung publik är det kanske inte rätt val av musikal. Särkilt inte som vi de senaste åren har skämts bort med festlig Familjen Addams med nycirkusinslag, rivig Chicago och fräckt utmanande Cabaret.
Men den övriga publiken i salongen verkar vara helsåld och applåderar spontant och ihärdigt efter grymma sånginsatser. Vet du med dig att du älskar musiken, ska du nog bortse från mina synpunkter, och boka biljett direkt ändå. För proffsigt är det.