Saxofonisten Sofi Hellborgs och gitarristen Erik Skotts jazzband har det slagkraftiga namnet Hellskotta. Och vad passar väl bättre till ett band vars musik är in i helskotta svängig?
Hellskottas självbetitlade album är också första släppet på det nystartade, musikerdrivna, skivbolaget Periferi Records, som den nyblivne Norrköpingsbon Erik Skott är initiativtagare till.
Kvintetten har sina rötter i olika musikvärldar - jazz, afro, etno, konstmusik och hiphop. De olika musiktraditionerna smälts samman i en spännande mixtur som har sin tjusning i att den ständigt överraskar, och därför är svår att sätta etikett på.
Albumet börjar lysande i funkiga ”Söråkern” med tajt samspel mellan Robert Fuchs bas och Andreas Baws trummor, som sedan Göran Abellis trombon och Sofi Hellborgs sax känsligt vrider sig omkring. De byter tempo och tillåts sväva ut i läckert drömska partier.
Någon bakgrundsmusik är det inte frågan om. Tvärtom kräver albumet lyssnarens uppmärksamhet. Ljudbilden är egensinnig, dynamisk och otämjd. Själv kan jag ha svårt med bröliga partier, när låtarna larmar och stökas till för mycket. Men här utmanas öron och sinne i lagom dos, man hittar alltid tillbaka igen till ett oemotståndligt – livsbejakande – groove.
Till favoriterna hör även genomfina ”High Five” – vibrerande luftig, melodiskt innerlig och nervigt återhållen. Några spår, som avslutande ”Hellskotta”, är mer anonyma och nära att dra ner betyget, men på det hela taget är Hellskotta en mycket trevlig bekantskap.