Kollektivet
Regi: Thomas Vinterberg
I rollerna: Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen, Fares Fares, Helene Reingaard Neumann med flera.
Kollektivet är en intressant historia även om det känns som om budskapet slösas bort på fel fokus på fel scener. Thomas Vinterberg når inte sin toppnotering men levererar ändå. Det tar också för lång tid innan det bästa i filmen kommer.
Det säger mycket om danske filmregissören Thomas Vinterberg att "Kollektivet" upplevs som en lättviktig film från hans sida. För även om några scener är lite lustiga är filmen inte överdrivet komisk heller. Förutom sista tjugo minuterna eldar inte känslorna som i "Festen" eller "Jakten". Förväntningarna är väldigt höga på honom, med all rätt. Vilket en kort tillbakablick visar: Vinterberg var en av de fyra ursprungliga upphovsmännen bakom regelverket Dogme 95 och fick både inhemskt och internationellt erkännande för den första[ Dogmafilmen, Festen. Vid Oscarsgalan 2014 nominerades hans film Jakten till en Oscar i kategorin Bästa utländska film.
Danmark på 1970-talet
I filmen Kollektivet befinner vi oss i Danmark på 70-talet. Erik har precis ärvt ett gigantiskt hus av sin pappa och hans fru Anna tycker att de ska bo där. När Erik påpekar ekonomiska problematiken med en mindre herrgård föreslår Anna att de omvandlar huset till ett kollektiv. Motsträvigt går Erik till slut med på det, hans fru förklarar trots allt att hon älskar honom men att han tråkar ut henne med sitt prat. Sagt och gjort, en efter en flyttar den nya familjen in.
Anna är överförtjust och i total lycka. Erik börjar också anpassa sig. Tonårsdottern Freja finner sin plats som tyst bevakare i hemmet. Föga förvånande varar inte idyllen för evigt. Liksom Lukas Moodyssons "Tillsammans" antyder Vinterberg att idealet med tankar om fri och glädjefylld kärlek är svårare i praktiken.
I mångt och mycket är "Kollektivet" en mycket intressant historia som hänger sig kvar i vissa scener som definitivt skulle behöva gå snabbare. Samtidigt finns starkare scener mot slutet som kunde ha passerat i långsammare takt. Därför dröjer det länge innan känslan av intensitet infinner sig i filmen. Något Vinterberg är fenomenal på att gestalta.
Trine Dyrholm och Ulrich Thomsen är riktigt fantastiska i huvudrollerna. Båda två karvar ut en själ i sina skrivna rollfigurer. Dyrholms förfall från livsglada Anna till den totalt förkrossade kvinnan är en fallstudie i lyckat skådespeleri. Hennes bredd är svår att greppa, som nästan alltid ökar hon personligen känslan av äkthet i de filmer hon spelar i. Thomsens variationer mellan hämmad återhållsamhet och grova känsloyttringar är imponerande. När han tappar kontrollen och skriker på alla i kollektivet ser jag inte honom, jag ser bara Erik.
Fortsätter att imponera
Som så ofta tidigare känns Vinterbergs filmer som gedigna och genomtänkta. Hans verk ger känslan av att varenda scen har fått mycket mer tid innan sista tagningen är klar. Omsorgsfullheten märks med övertygande tydlighet. Thomas Vinterberg fortsätter att imponera, speciellt när han gör film på danska. Ett sevärt drama om än inte hans bästa.