De båda författarna Philip Lalanderoch Jonas Qvarseboär forskare vid Malmö Högskola. Philip Lalander är professor i socialt arbete och känd för sina etnografiska fältarbeten av gatu- och ungdomskulturer. Bland annat har han studerat Norrköpings unga heroinister. Jonas Qvarsebo är lektor i utbildningsvetenskap och har särskilt intresserat sig för maktstrukturer inom utbildningsväsendet.
Men det ska sägas direkt, ”Punk i Peking” är inte akademiskt tung, utan skriven med driv och lätt hand. De båda författarna var också själva en del av punkrörelsen i Sverige, vilket genomsyrar boken som har ett engagerat inifrånperspektiv, men växlar mellan att vara personlig, lite närsynt och att se punken på distans med skarp blick.
Författarna väljer att på akademiskt vis börja med en historisk tillbakablick. Liksom andra fenomen uppstod punkrörelsen i ett sammanhang. Och Norrköping var i slutet av 70-talet en arbetarstad i omvandling. Med rivningar, varsel och växande arbetslöshet.
PhlilpLalander, eller Fippe som han benämns i boken, flyttade från Linköping till Norrköping som barn och vittnar om en kulturkrock. Den nya staden var tuff att växa upp i. Med mobbning och rå jargong, där man slog ner på det som bröt mot normen. För pojkar beskrivs fotbollen som en i stort sett obligatorisk i den sociala gemenskapen.
Bland punkarna blev ingen blev ställd utanför, ingen sattes på bänken och man samlades i avståndet till ”de vanliga”. Exempelvis Jonas ”Qvarse” Qvarsebo själv upplevde punken som en befrielse och det blev en flykt från saker som var jobbiga, och problem med att inte passa in.
”Allt som betraktades som problem i den vanliga världen gav höga poäng i punkvärlden, det var en sorts upp-och-ner-vända-världen av frihet och kreativitet” skriver författarna.
Men ”Punken i Peking” byggs på långt mer än författarnas egna minnen. Vi får möta Kycklig, Mogge, Mala, Trygga, Ingela, Dino, Karin, Tompa, Thomsen och en rad andra. Inte mindre än 26 personer kommer till tals genom intervjuer och ger boken trovärdighet och tyngd. Genom citat på talspråk känns boken äkta och levande. Av samtalen med de tidigare punkarna framgår att flera upplevde normalitetsramarna som alltför snäva och jantelagen som kvävande.
Thomsen och Tompa berättar att de knockades av kraften i Sex Pistols ”God Save The Queen”. För Nasty, en av flera som kom från svåra hemförhållanden, blev punkgemenskapen som en ny familj. Medan Dino – som blev skådepelare – i efterhand ser punken som en sorts teater, där han själv kunde forma sin egen karaktär. Även Rickard experimenterade med utseendet, och skapade en identitet genom punken. På omslagsbilden syns han med tuppkam, nitar och läppen snett uppdragen, influerad av ikonen Sid Vicious.
Inom punken fanns en tillåtande attityd mot att experimentera med könsidentiteter, långt innan queerbegreppet hade började användas. Smink och kjolar var ok även på killar i punkkulturen, men provocerade andra utanför den. Inte minst raggarna vände sig emot punkarna och författarna skriver att nästan alla de intervjuade berättar att de blev hotade, jagade eller åkt på stryk:
”Raggarna var Jantelagens exekutorer, en sorts ordningens väktare som gav sig ut för att städa på fredag och lördagskvällarna” skriver Lalander och Qvarsebo.
I Eddie Meduzas"Punkjävlar" bubblar hatet upp, ochKSMB skrev om hoten i låten ”Jag vill dö”. Men också punkarna blev mer våldsamma och konserterna kantades allt oftare av bråk, när musiken de senare åren vreds åt ett mer aggressivt håll, med högre tempo och band som Exploited, Sham69 och Cockney Rejects.
Boken ”Punk i Peking” är dock inte inriktad på att lista låtar eller band. Istället intresserar sig författarna för människorna – punkarna. Man gör en nyanserad tillbakablick på en tid som var av avgörande betydelse för de punkarna, som inte alls bara handlade om starka musikupplevelser, utan formade dem för livet och gav en identitet och gemenskap.
Men två band beskrivs ändå som centrala och fungerar som stomme i upplägget. Punkens första våg beskrivs genom kretsen kring Aggressiva Kostymer. Den senare vågen, influerad av den mer aggressiva oi-stilen, genom kretsen runt Peking SS där provokationen, som var så viktig, även fanns i bandnamnet.
Författarna skriver att de inte vill romantisera punkkulturen, och gör det inte heller. Mörkret är närvarande. Gatuvåldet. Drogerna. Missförhållandena. Bitvis skrivs en historia som svider, om livet i en stad i förvandling.
"Punk i Peking" tecknar en bild av ett sargat Norrköping med rivningsiver, förfallna fasader, nedläggningar, arbetslöshet och bristande framtidstro. Men miljön med rivningskåkar i det gamla industrilandskapet beskrivs samtidigt som en perfekt fond för musiken – och där fanns också billiga replokaler!
Författarna säger att de inte har haft någon ambition att göra en heltäckande historiebeskrivning, men deras arbete är nyfiket, engagerat och vilar stadigt på sitt omfattande intervjumaterial. Man kan inte se resultatet som annat än ett viktigt tidsdokument, som ger inblick i en del av Norrköpings historia som inte tidigare skrivits.