Film
Thor: Love And Thunder
Filmstaden
Regi: Taika Waititi
I rollerna: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Natalie Portman, Christian Bale, Russell Crowe, Taika Waititi m fl
Betyg: 2.5
Man får ge Taika Waititi att en snabbresumé tidigt i filmen är verkligen välbehövligt. Efter Flertalet filmer om asaguden Thor och diverse olika Marvel-historier krävs en hel del att komma ihåg vad som hänt och när. Det har jag i princip önskat vid varje ny film från Marvel. I regel brukar de som också läser serieböckerna ha bra koll medan resten får följa med med bättre och sämre resultat. Annars är det en underhållande men också något intetsägande "Thor". Liksom den tidigare "Thor: Ragnarök" finns här humor á la Waititi som underlättar engagemang men eventuellt förlitar sig regissören lite för mycket på sin signaturkrydda humor.
Utgångspunkten här är att karaktären Gorr i sin besvikelse på en gud vill förgöra alla gudar. Valkyrian Brunhilde är nu kung av en kommersiell Asgård där turism är största inkomstkällan. Thors före detta, Jane Foster, har allvarlig cancer. I sin desperation tar hon sig dit för att på något sätt få rymdvikingtur. Där förvandlas hon till en kvinnlig variant av Thor. Originalet anländer också när Gorr börjat härja loss och kidnappar traktens barn. Thorerna och Brunhilde tar sig till högkvarter för gudar i hopp om att få hjälp att stoppa den som hotar alla deras existens.
Tidigt i filmen får vi en glimt av "Guardians Of The Galaxy" och "Thor: Love And Thunder" påminner ibland om den. 90-talsmusiken flödar friskt speciellt med Guns N Roses-fokus som även letat sig in i intrigen på ett hörn. Komedi blandas friskt med action. Problemet är väl att den saknar gnistan hos den tidigare och att komma efter den gör "Thor" mindre nyskapande. Även Waititis egen "Thor: Ragnarök" var mer originell. Russell Crowe som Zeus, brytandes på någon form av italienska, är en av filmens höjdpunkter. Försöken till djup känns trötta och på autopilot. Allt från allvarlig sjukdom till förlust känns som utfyllnad som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Man vill nästan be regissören bortse från krav på substans och fördjupa sin eskapism.
Chris Hemsworth fungerar väldigt bra som den här sortens superhjälte, bjudandes på skratt. När vi nu sett honom göra den här varianten fler gånger och övertygats har jag svårt att se skådespelaren som en allvarlig superhjälte.