Det har hänt att jag undrat för mig själv hur det kommer sig att på 80- och 90-talet gjordes filmer om tidsresor, kroppsbyten och liknande men att ingen gör sådana längre. Jag tänker på "Tillbaka till framtiden"-trilogin, "Big", "Vice Versa". Även om liknande har gjorts senare saknar de lekfullheten från förr. "13 going on 30" med Jennifer Garner kanske var lätt humoristiskt men hade inte samma anda som de tidigare. Ulf Malmros och Jaana Fomin kanske också tänkt så. För deras "Flykten till framtiden" är precis så charmig och mysig som tidigare kategorin.
Vi börjar 1973. Bengan har en skivaffär där unge Svante arbetar. Så småningom köper Svante in sig i verksamheten. Livet skulle varit tämligen behagligt om det inte vore för Svantes hjärtsjukdom som begränsar honom i livet. Utsikterna är dessutom inte goda, sjukvården förväntar sig att Svante ska avlida i unga år. Men en dag hamnar han i framtidens 2016 och flera möjligheter öppnar sig. Då har utvecklingen kommit så långt att hans hjärta går att operera. 2016 träffar han också 90-talisten Agnes som får en avgörande roll i skeenden längre fram.
Ulf Malmros har ibland tendensen att parodisera lite för mycket på sina karaktärers bakgrund och omständigheter. Värmlänningar är alla extremt värmländska exempelvis. Lyckligtvis har han hållit sig helt ifrån det i "Flykten till framtiden". En del skämt är smått larviga men överlag håller sig Malmros och Fomin på en lagom nivå. Vilket förutom manus beror på de charmiga karaktärerna. Speciellt Henrik Dorsin som Bengan är riktig rolig och Victoria Dystedt som Agnes. Kulturkrockarna mellan de olika tidsåldrarna är stundtals klockrena. Även 70-talsrekvisitan är smakfullt iscensatt så att den känns autentiskt, istället för den parodiakt Malmros brukar hamna i.
Liksom många filmer om tidsresor finns en del logiska luckor. Risken ökar än mer när karaktärer aktivt försöker förändra händelser i framtid och dåtid. Överlag blir de inte störningsmoment i just "Flykten till framtiden".
Underhållningsvärdet på "Flykten till framtiden" är riktigt högt. Trots att filmen inte berör på djupare plan engagerar den sin tittare. Därför är det besynnerliga slutet högst tragiskt. Hade regissörerna lämnat sin berättelse cirka 15 minuter tidigare än de gör hade allting landat. Nu skruvar de Hollywoodskt med en epilog som bara förstör. För mycket slisk, för mycket honung. Från betyget fyra till trea för tyvärr är bestående intrycket att slutet blev fel.