Huvudnumret med Rautavaaras kontrabaskonsert Angel of Dusk låg dock fast och det tackar vi för. Här grep orkesterns egen stämledare Björn Malmqvist sig an verket med lugn och koncentration. De kärnfulla basgångarna formulerades generöst med varm klang och stor rondör. Det fanns en växelverkan mellan yttre geist och stillsamma underströmmar från djupet.
Konserten är tämligen brett upplagd beträffande yttersatserna. Orkester möter solist, bas möter harpa, lyrik möter kraftfull energi, ja ytterligheter samsas och omformas. Mellansatsen däremot är mycket solistisk och här tänjdes gränserna, utmaningarna söktes och mognade. Malmqvist är en lyhörd, inkännande och alert musiker som visste att hantera stycket med finess och elegans.
Sergej Rachmaninovs Symfoni nr 3 a-moll framfördes i ett milt flöde, klara avmätta klanger formulerades och riktningen var tydlig och uttalad. Smidiga övergångar och rejält framåtlut gjorde den första satsen charmigt flödande under en samlad Francis. Mellansatsens sökande och inkännande karaktär formulerades med brutal omedelbarhet följt av finalens obarmhärtiga direkthet. Här mötte ett ettrigt stråk det tunga blåset och tillsammans strävade de uppåt och utåt. Konserten inleddes med 150-årsjubilaren Sibelius lilla pärla Valse Triste. Stycket framfördes allvarsamt med tyngd i ansatsen, enkelt och befriande stramt.