Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte riktigt jämföra Laleh med någon annan. Fenomenet Laleh, som på vissa sätt liknar andra men i slutändan är en egen särart. Ett unikum som varken anpassar sig efter trender eller framgångsknep utan efter sitt eget inre driv. För varje skiva vrider hon lite på sitt koncept men är totalt igenkännlig som sig själv.
Under mina år har jag varit på flera Laleh-konserter. Två saker var nya när hon 25 november besökte Linköping med Kristaller-turnén. Många barn fanns på plats, är lite osäker på hur Laleh blivit barnens idol utan att ha varit med i melodifestivalen. Det andra att hon aldrig varit så mångsidig som den här gången. För fyra år sedan var hon i Norrköping och det fanns ett sammanhängande tema, en stil som kopplade ihop allting. Missförstå mig rätt, Laleh 2016 har fortfarande en stark röd tråd genom hela föreställningen. Men titta över scenen och flera världar ryms inom hennes rosa ram. Orkesterns i ena hörnet, indiepopbandet i andra och hiphopdansarna som snurrar runt.
Laleh har släppt sin eteriska morderjord-stil. Hon är mer livlig än någonsin vilket är passande med tanke på vilken hyllning till livet hennes konsert är. Förvisso både talar och sjunger hon om stor sorg. Samtidigt finns tacksamheten för livet i de flesta låtar. Senaste skivan "Kristaller", från vilken hon spelar alla låtar, är på samma tema. De snabbare låtarna framför Laleh med sedvanlig utstrålning och nytillkommen excentricitet. Hon har en sorts humor som är mer galen än tidigare. Dessa element fungerar absolut även om ett parti i mitten tappar lite sting.
Hennes experimentlusta har alltid varit del av henne och flytten till Los Angeles verkar ha förstärkt dessa sidor. Men det är när hon går djupare som Laleh lyckas fånga sin publik. När hon sitter på scengolvet i sin unikt plottriga prinsessklänning och framför "I Wish I Could Stay" är hon omskakande och andlöst strålande. Här når hon ut till den nästan fullsatta arenan starkast, när hon skalar av som mest. Publiken nynnar med spontant och mobiltelefonernas vaggande ljusrörelser skapar kvällens mest känslosamma stämning.
Laleh kan fylla en arena och leverera i den. Men hon har aldrig varit lika bra som när hon 2006 uppträdde på Stadsmuseets bakgård. Hennes personliga uttryck kräver den närhet en arena inte räcker till för. Hennes begåvning och skicklighet är obestridbar. Det är fascinerande hur mycket oändlig röst och uttryck som finns i henne. Jag är imponerad, jag är upplyft, men inte kär.