En säsongspremiär där orkestern fick visa sina musikaliska muskler avnjöt vi i De Geerhallen i torsdags kväll. Dirigenten Christian Kluxen gick ut med varm och generös ledning och bjöd in Norrköpingssymfonikerna till en gemensam vandring genom ett alltigenom gediget program.
Orkesterdikten Don Juan som inledde konserten spelades med fin skärpa i både klang och flöde. Richard Strauss uttrycksfulla musik fick en smått ömsint prägel med behagliga pastelltoner, tätt och innerligt!
Cellisten Gabriel Schwabe tog sig sedan an Cellokonsert nr 1 av Sjostakovitj med fantastisk glöd och intensitet. Ett mycket samlat spel med runda övertoner och pondus i varje stråkdrag gav en klangskönhet med personlig touch. Schwabes trygga och målmedvetna ingång i spelet gav lugn åt framförandet. I den läckert formulerade kadensen med vågade utflykter och vässad klang tilläts musiken få den tid som krävdes för att fortplanta sig vidare över i den sista satsen. Här fyllde den laddade orkestern på med nerv och förväntan.
I Symfoni nr 3 Ess-dur ”Eroica” av Beethoven hittade Kluxen ett bindemedel i orkestern som gav framförandet ett riktigt genomtänkt och tight framförande. Klangen var kraftfull men tyglad, det fanns ett välbalanserat gung med friskt och lödigt spel. Genomgående fanns en tung, stadig bottenplatta med lätt och luftig överbyggnad. Den andra satsen spelades med dignitet och tyngd. Finalen lutade åt att bli folklig och festlig men kläddes i en allvarlig dräkt som balanserade upp spelet.