Somliga konserter känns mer gediget komponerade än andra. I torsdags var det en sådan i De Geerhallen när klassiskt och nyskrivet blandades med varsam hand och stor finess.
Uruppförandet av B Tommy Anderssons Violinkonsert ”Hommage till Michelangelo” skedde med bästa möjliga förutsättningar. Tonsättaren själv dirigerade verket som är specialskrivet för kvällens solist Paul Waltman och dessutom ett beställningsverk från Norrköpings Symfoniorkester.
Den 3-satsiga violinkonserten är välklingande och helgjuten i sitt genomförande och enligt tonsättaren själv ”…ett försök att hylla den universella skönheten i Michelangelos konst.” Just det tycker jag att B Tommy Andersson lyckats med för det är mogen och stor musik han skapat.
De tydliga satsbeteckningarna hjälper till att tolka innehållet, profileringen blir synlig och musiken begriplig. Den första satsen inleds med en attack från både orkester och solist vars stråke bjuder upp strängarna till dans med dubbelgrepp och snabba växlingarna. Paul Waltman spelar integrerat med orkestern men ändå fristående och med auktoritet.
Den andra satsen, ett Adagissimo, flödade över av vackra klanger från orkestern och fint formulerade slingor från solisten och jag fick lite Mahler-feeling! Waltman är en försiktig general med en tydlig spelstil som skapar trygghet och stabilitet. Tonen är varm, mjuk och direkt. Ett Molto vivace avslutar konserten med markerad rytmik i samklang med mjuka formuleringar.
Korngolds Symfoni i Fiss har en feeling av Vilda Västern över sig och inleds med stor och tung symfonisk dialog där träblåset kommunicerar intensivt och engagerat. Den andra satsen spelades behagligt baktung, full av kraft och styrka. Adagiot fick en vacker inramning och finalen gav prov på spelglädje med känslan ivriga hästar i full galopp.
Konserten inleddes med Roms fontäner av Respighi. Här fick vi skön harmonik och skirt, skimrande klangdjup.