Det finns något gediget över Brahms och inte då minst hans symfonier. Under våren kommer vi att kunna få höra samtliga framföras i De Geerhallen. Nummer 3 och 4 får vi vänta på några månader men nr 1 och 2 framfördes i torsdags kväll under dirigenten Karl-Heinz Steffens rejäla ledning. Det fanns en ådra av torr akademisk korrekthet hos honom som födde ett kärnfullt och stringent spel. Inga romantiska övertoner eller känslosamma utfall fick ta överhanden utan orkestern landade i en mättad och väl förankrad tolkning.
Den första satsen i Symfoni nr 1 började med tyngd i avstampen och ett detaljerat samspel. Väl över i den andra satsen blev det lite väl många oslipade kanter och haltande insatser som fladdrade förbi. Dock räddades det hela av konsertmästaren Eugen Tichindeleanus soloinsats som fick lyriken att framträda. Den tredje satsen spelades mer påtagligt otvunget och väl över i finalens stabila koraltema hamnade vi på rätt köl.
Symfoni nr 2 inleddes med ett böljande, bugande kammarmusikaliskt flöde som spillde över på hela verket. I den andra satsen fick klang och ton en smått sordinerad atmosfär som sedan bröts mot den tredje satsens lättfotade dans. Kvällen största musikaliska påverkan kom med den framåtanda och esprit som finalen tog avstamp i. Här fanns symfonisk glöd och varma känslor och detta blev också en sammanfattning av hela konserten.