Den som ville vidga vyerna och bjuda sinnena nya upplevelser fick mycket att ta in. En konsert för slagverk av Corigliano kallad "Conjurer" (Magiker) visade sig vara en explosion av färg och form, ljud och visuella intryck.
Orkesterns stämledare Martin Orraryd som skicklig solist rörde sig säkert och tryggt mellan de många olika instrumenten i hans kategori. Och det var många! Stämda instrument med möjlighet att spela stämningsfulla melodier såväl som suggestiva utrop.
Ostämda instrument gav rytmisk pregnans och våldsamma utfall. Ibland spelad med klubba, ibland med stråke (!), händer och stockar av alla de slag. Musiken är mycket fysisk och fylld av energi och är uppbyggd kring tre kadenser med namnen trä, metall och hud.
Jag ser nästan solisten som en kock som ägnar sig åt att iordningställa inför dagens arbete, "mis-en-place". I frisk växelverkan med orkestern uppsteg variationer i det klangliga uttrycket men likväl var det solisten som stod i centrum. Det var påfallande att se och höra hur man väntade in, lät initiativet vandra mellan de medverkande och tillät ljudet att komma ifatt.
Dirigenten Cathrine Winners fungerade verkligen som en sorts texttolkare i sitt musikaliska hantverk – tydligt, logiskt och detaljerat vid behov.
Mer nytt och ovant fick vi höra i uruppförandet av Andrea Tarrodis verk "Ascent - Konsert för orkester" som är ett beställningsverk av SON. Titeln betyder "stigning" och innehållet i kompositionen fokuserar på olika former av vatten. Musiken blir som en våg och vi får följa dess väg från djuphavsgraven upp till rymden. Det blir verkligen ett vattentema som sköljer över oss då musiken är böljande och riktigt maritim på sina håll.
Vågen rör sig framåt och bakåt i lika skepnader och orkestern formulerar vattentemat på bästa sätt. Det finns en rytmisk energi som jag tror skulle kunna plockats fram än tydligare ur partituret eller så är det helt enkelt inte meningen!
Efter de båda helt nya verken blev mötet med Stravinskys bekanta Eldfågeln en kär återkomst på programmet. Den här Eldfågeln spelades med milda färger, ömsint ja nästan finstämt och det satt fint efter programmets övriga mer dramatiska tongångar. Dock fanns det muskler och energi under ytan vilket inte minst hördes i Djävulsdansen.