I Dubbelkonsert för violin, cello och orkester a-moll fick vi höra en samlad orkester med kammarmusikaliskt gung i nära samspel med solister av världsklass. Vi kom snabbt in i musikens kärna via cellons kadensliknande inledning där Koranyi presenterade sitt instrument för publik och medspelare – mjukt, följsamt men ändå med karaktär och profilering.
Violinisten Manoukian fångade upp inviten till samtal och svarade med genomskinligt spel med lyster i ton och attityd. Deras dialog hade någonting av både skirhet och ömhet över sig, samtidigt var spelet robust och fokuserat. Det nära och intima framförandet var ändå mycket personligt präglat och båda fick plats. Det fanns en energi och täthet i deras samspel som rann mellan dem och orkestern i ett flöde som fick tankarna att gå till en intim stråkkvartett snarare än till en hel dubbelkonsert. Orkestern hittade den där melodiöst vackra inställningen som gynnade soliststämmorna snarare än motarbetade dem.
Vidare över i Brahms Symfoni nr 4 e-moll fångade dirigenten Solyom än mer upp de lyriskt melodiska skiktet mitt i den kraftfulla symfonin. Detaljer fick ta plats mitt i det ymniga flödet och insatserna var oftast skarpladdade. Det var de små medlens afton då fokus var på innehåll och förmedlande snarare än en bombastisk Brahms. Under konserten delade SON-vännerna ut sitt stipendie som tillföll flöjtisten Annica de Val.