Därefter följde ett så ovanligt framförande som Konsert för harpa och orkester av Henriette Renié och för egen del så var det första gången jag hörde verket live. Det är delikat musik som orkesterns egen Delphine Constantin Reznik framförde smidigt och med elegans. Detaljrikedomen i verket fick stå i förgrunden och harpans funktion som ett melodiskt, symfoniskt soloinstrument blev tydlig.
Den första satsen, ett Allegro risoluto, gick igång med en dramatisk underton och solisten fint integrerad i orkestern. Ändå var det känslan av ett stilla och milt tonspråk som fastnade hos mig. Det betydligt tyngre Adagiot fick välgörande lyster av träblåset som lyftes in av dirigenten Jesko Sirvend och kompletterade solistens tongångar fint. I finalen anades en spansk gitarr-armada i det täta orkesterspelet som lyfte harpans klang och kompletterade den.
Som ett slag i magen satt så Sjostakovitjs Symfoni nr 10 e-moll. Tyngden, den allvarstunga bottenfrysta kylan och kompakta ljudmassan, tilläts sprida sig över framförandet. Dirigenten Sirvend verkade lita på musikerna och lät orkestern med all rätt formulera sig själv med riktningen utstakad.
Den första satsen rullade igång, lugnt och tryggt med snabba skriftningar och detaljerad struktur, speciellt i träblåsfantasier som lämnade avtryck. Scherzot framfördes brutalt och omedelbart där extra allt stod på beställningslistan. Den tredje satsen spelades förhållandevis dämpat, nästan sordinerat, och byggdes upp av många delar till en fantastisk helhet. Finalen sammanfattade som sig bör hela verket i ett briljant och förtätat spel, vackert och nyanserat och med tillit mellan dirigent och orkester som ledsjärna. Bravo!