Jag har alltid sett något slags släktskap mellan Hansson the Wolfe United och Steely Dan, ett slags möte i det där gränslandet mellan jazz och rock. Inte helt klockren jämförelse i övrigt men intentionen, anslaget och inte minst svalheten känns besläktad.
För svenska 80-talsförhållanden var Hansson de Wolfe United ovanligt sofistikerade och soft svängiga. De stod för något mer polerat, lirades ofta i Eldorado, var det eleganta alternativet.
Så hur låter de idag? Hur har de stått emot tidens tand? Ja, den – alldeles för fåtaliga – publik som sökt sig till Flygeln på fredagen tycker uppenbart att musiken stått sig alldeles utmärkt. Så är det, det sex man starka Hansson de Wolfe United låter bra och tajt, Lorne de Wolfes märkliga och karaktäristiska röst verkar opåverkad av tiden och de gör alla de kända låtarna rättvisa.
Men med detta sagt måste konstateras att det här är en av de svalaste akter jag sett på länge. Scennärvaron är milt talat låg från början, kanske tar det sig lite mot slutet. Man framför sin musik, punkt slut. Och det räcker ändå en bra bit.
Under det drygt en och en halvtimme långa setet hinner man beta av de flesta av de mer kända låtarna, man spelar också några från den helt färska plattan: "Själen vill ha sällskap" vilka tas emot lite halvdant av publiken varav många troligen minns gruppen från storhetstiden.
Låten "Container" sticker ut med sina vassare harmonier och hårdare attack, i övrigt förlitar sig gruppen på sin svängiga och ofta eftertänksamma låtskatt – det framgår en sådan här kväll hur många bra låtar gruppen producerat, det framgår också att materialet kan bli lite enahanda över en hel konsert.
Störst gensvar får extranumren "Som att gunga sin själ i en hammock" (en av de bästa svenska låttitlarna någonsin) samt "Var kommer barnen in". Ja, det är onekligen mycket bra låtar.