Det hela börjar som livet brukar sluta. Med att en kista rullas in. Men helt överraskande slås locket upp och ut tittar Mia Skäringers Gulletussan-figur – ni vet frisören och hockeyfrun från Mia & Klara. Det blir funderingar över döden – hur hon vill dö ”med finess”. Håret snyggt spritt över kudden och inte med några hängande mungipor.
Sedan bjuder Mia Skäringer på en stripp för att byta om – och skojar om att hon lade pengarna på bandet, inte på en påkläderska.
Och hela föreställningen känns lite som en stripp.
Mia Skäringer vågar blotta sig och prata om sådant vi sällan ser i statusuppdateringarna. Social fobi, ångestfyllda nätter och omättligt bekräftelsebehov. Hon tillhör också dem som kan skämta om det allra mest intima (läs onaniställningar) på ett sätt som är totalt avväpnande.
Det var flera år sedan jag läste ”Dyngkåt eller hur helig som helst” – en fullkomligt lysande samling peppande kröniketexter om att vara ung, överviktig, bekräftelsetörstande och utsatt. De knockade mig fullständigt.
Den djupa smärtan – övergrepp och pappans alkoholism – skymtar här bara i bisatser. När hon hon som ung vaknade upp på fyllan med två tamponger uppkörda i rumpan. Ett kort besök i farstun hos pappan på jul.
Skäringer stannar inte kvar i det mörka. Denna gång får humorn dominera och hon kan konsten att underhålla. Vi får rå humor varvat med exakta iakttagelser på en klingande värmländska. Allt det som har blivit hennes signum. Spelstilen är fysisk och flera inslag är kul koreograferade, så som småbarnsmorsans egentid inne på toa (ett riktigt aerobicspass).
Perspektiven vänds och Skäringer håller upp en skrattspegel mot manssamhället. Hur skulle det egentligen vara om hon uppträdde som Plura i tv – och skulle gå omkring smålullig i bar överkropp över grytorna? Om hon åkte longboard till jobbet som de coola reklambyråpapporna? Om hon och Klara Zimmergren gjorde Jackass-tv?
Mia Skäringers tillspetsade – och vassa – ståupp blandas med sånger av Peter Le Marc, Olle Ljungström, Staffan Hellstrand och Leonard Cohen. Hon visar sig ha en riktigt bra röst. Och det känns skönt att vila i musiken mellan alla skratt. Hennes avslutande "Hallelujah" vecklar ut sig till en livsbejakande historia, vackert sprucken, men med fullkomligt magisk kraft.
Dessförinnan har hon gett oss en drastisk Tabita-monolog – där hon med en cigg i mungipan läxar upp alla dessa kvinnor som mår så dåligt. Där bevisar hon sin styrka – att blixtsnabbt växla från gapflabb till gåshud.
Kvällen avslutades med stående ovationer. Hon är sannerligen värd det.