1910 fyllde Hjalmar Branting 50 år. Under de mycket omfattande festligheterna hyllades den socialdemokratiske ledaren bland mycket annat med flera stora och stolta tal där han framställdes som arbetarrörelsens hövding och som socialdemokratins Moses. Likt Moses ledde Branting sitt folk genom öknen, sa talaren och ”likt Moses skulle Branting inte hinna få se det förlovade landet.”
Journalisten och författaren Olle Svennings mäktiga biografi över Hjalmar Branting är lättläst och spännande. På de nästan 500 sidorna med noter och personförteckning dyker Svenning ner i personliga, privata och politiska partier av Brantings liv. De sidor av boken som ägnas åt S-ledarens 50-årsfest ger en bra och sammanfattande bild av vad för slags person som Hjalmar Branting var.
Ett ”festtåg” med 20 000 deltagare drog genom Stockholm. På mottagningen var det mer än trångt. Alla var där. Vänner, fiender och alla tänkbara av den tidens berömdheter ville synas med Branting. Svenning citerar ur författaren och pedagogen Ellen Keys tal till jubilaren: ”En man, som genom börd och bildning tillhör en annan samhällsklass än den, åt vilken han vill skaffa rättvisa, denne man måste dag från dag, år ut och år in, pröva bitterheten av att se sina syften misstrodda nedifrån och misskända uppifrån.”
Hjalmar Brantings nätverk och kontakter hade en smått osannolik bredd. Han var klasskamrat med kungen, samtida med Lenin och ledde ett arbetareparti som slogs mot såväl kommunism som monarki. Han umgicks med tesfrustande landsvägsagitatorer, med August Strindberg och med feministiska föregångare. När Branting begravdes 1 mars 1925 deltog ärkebiskopen Nathan Söderblom vid ceremonin i Storkyrkan i Stockholm.
I Uppsala var den unge Hjalmar Branting aktiv i ”vänsterkotterier” skriver Svenning. Men med åren kom ett växande intresse för den försiktigt resonerande reformism som inte minst genom Brantings egen försorg skulle komma att totalt dominera socialdemokratin i Sverige. Vägen till Hjalmar Brantings ordförandeskap för Socialdemokaterna och till Brantings tre sessioner som statsminister var kantad av hårda strider vänsterut i partiet. Olle Svenning skildrar levande och språkligt färgrikt de heta ideologiska bataljerna inom socialdemokratin; varav de flesta inledningsvis utkämpades på tidningarna Socialdemokratens och Tidens redaktioner där Branting flitigt publicerade sig. Det är lätt att förstå hur unga hjärtan sattes i brand av den då oprövade socialismen och kommunismen. Här fanns en väg bort från fattigdom, krig och förtryck; en väg som krävde strid, sammanhållning och renlärighet. Att svenska hjärtan ännu idag kan eldas av kommunism och socialism är däremot svårare att ta till sig. Med allt som vi vet idag borde vi åtminstone ha nått fram den nivå av skepsis mot totalitära idéer som Hjalmar Branting visade för hundra år sedan.