I ett okänt land regerar presidenten. Titel kan förvirra, han är en diktator och inte folkvald. Stolt visar han sitt barnbarn makten som ska ärvas. Ett telefonsamtal och han kan släcka hela landet. Det är under denna uppvisning för lilla barnbarnet som presidenten förlorar sitt rike. "The President" gör något så ovanligt som att skildra en statskupp från diktatorns perspektiv. Makhmalbaf själv säger sig ha blivit inspirerad av den arabiska våren. Filmen känns som en sammanblandning av många diktatorer, några av vilka Makhmalbaf själv stridit mot i Iran.
Presidenten och barnbarnet, båda världsfrånvända men enbart en av dem skuldbärande, flyr fältet. På sin väg till en obestämd destination stöter de på många medborgare som alla vill hämnas. Han konfronteras med verkligheten och alla de oförätter han begått tidigare. Att använda det här ovanliga perspektivet från förövaren samtidigt som barnet följer med känns genialisk. Ondskan och oskuldsfullheten som går sida vid sida, i möte med offren. Brutaliteten som de kunde blunda för en gång i tiden är i förgrunden nu.
Mikheil Gomiashvili bär de mänskliga och totalitära dragen extremt skickligt. I en scen har han en skjuten anställd i famnen. Skottskadade medarbetaren måste bokstavligen lära presidenten omtanke. Samtidigt finns en mänsklighet i gestaltningen utan att diktatorn ursäktas någon gång under filmen. Dachi Orvelashvili briljerar på liknande sätt som pojken genom att varva barnslig oskyldighet med den självklara djärvhet som en liten framtida diktator besitter. "The President" är hänsynslöst vacker på många nivåer.