Jag har alltid undrat varför just barnfilm ofta är så gräll och gapig. De flesta barn jag känner har utmärkt syn, skarp hörsel och fina känselspröt som uppfattar tillvarons små nyanser. Att trötta vuxna med läsglasögon skulle behöva stora gester, det verkar rimligare.
Ändå går det bombastiska som en röd tråd genom barnfilmsutbudet på bio. Det jagas bovar och flygs med rymdskepp och viftas med trollstavar. I mer verklighetsnära berättelser är det ofta någon stackars förälder som måste dratta på ändan i ändlösa slapstickscener. Så stor är skräcken för att tappa ungarnas uppmärksamhet.
Men Lisa James Larsson är inte rädd. 16 år efter att Ella Lemhagens succéfilm ”Tsatsiki, morsan och polisen” fick en guldbagge för bästa film, tar hon sig an Moni Nilssons romanhjälte i trygg förvissning om att barn är bättre än så.
I ”Tsatsiki, farsan och olivkriget” har Tsatsiki Johansson hunnit bli elva år, och funderar mycket på var han hör hemma. I Sverige finns morsan, hennes polis och lillasyster Retzina. I Grekland finns pappa Yanis, farmor och alla invånarna i den lilla byn Agios Amos. Nu närmar sig sommaren, och Tsatsiki ska ta med sig bästisen Hammarn på Greklandsresa. Men det är något som tynger Yanis. Han har drabbats av den grekiska finanskrisen och måste kanske sälja släktens älskade olivlund.
Så börjar ett magisk äventyr i den grekiska övärlden, där Tsatsiki hittar kärleken i den egensinniga Alva och måste använda all sin klurighet för att rädda olivlunden och, i förlängningen, hela Agios Amos. Men han hamnar också i kläm mellan Alva och Hammarn, mellan två sorters kärlek.
Lisa James Larsson har ett lätt handlag och lyckas berätta om stora känslor med små medel. Emrik Ekholm i huvudrollen lyser genom hela filmen, han har en innerlighet och sårbarhet som är perfekt för Tsatsiki. Själva ramhandlingen är inte så märkvärdig och mot slutet blir det lite för mycket renodlad solskenshistoria, men vad gör det när stämningen och värmen är som en tröstande kopp choklad i vinterkylan? Det här är en film att mjukt få landa i. (TT)