Låt oss alla glömma Disneys första försök att skaka liv i sin animerade klassiker, 90-talsfilmatiseringen som i original hette ”Rudyard Kipling’s The jungle book” men hade noll gemensamt med Kiplings litterära förlaga (djuren var den filmens styrka, om man säger så).
Det här är något helt annat.
Redan i inledningen ger Jon Favreaus filmatisering av ”Djungelboken” mersmak. En pulshöjande jaktscen kastar oss direkt in i äventyret, och ger filmskaparna utrymme att visa upp sina färdigheter i allt från 3D till cgi-teknik. Visuellt är det så välgjort att man tappar andan. Med tanke på att hela filmen filmades i en lagerlokal bör teknikmotståndare från och med nu tänka om. För alltid.
Filmen håller sig relativt trogen Kiplings berättelser, men Favreaus version är i sin helhet klart mörkare än 1967 års muntra Disneyfilmatisering. De yngsta tittarna bör nog hålla sig till den äldre varianten. En listig och ondskefull Shere Khan sätter tonen, och fungerar som den utlösande faktorn till Mowglis (Neel Sethi) påtvingade resa från vargflocken, mot ett okänt liv i människobyn. Vägen kantas av hisnande äventyr och, förstås, de väntade mötena.
Filmen visas – lyckligtvis – med originalröster. Christopher Walken förvandlar på ett underhållande vis orangutangen kung Louie till maffiaboss, Bill Murray ger lagom doser prillighet och klokhet till Baloo, och Scarlett Johanssons Kaa är otäck nog att frysa blodet till is.
Så vad finns det att anmärka på? Småsaker, som att det inte är ett helt lyckat drag att smyga in de välkända låtklassikerna såsom det görs, och att det hela landar i en oväntat pompös avslutning. Men i en tid där biobesökare bombarderas med en till synes aldrig sinande ström trikåkillar med superkrafter fungerar den här klassiska berättelsen i nya kläder fantastiskt bra. (TT)