Man kan tycka vad man vill om budskapet att man bör hålla sig till sin egen art och inte hålla på och umgås med andra arter för det funkar inte i längden. Man kan också ha synpunkter på budskapet om att man måste bevisa och prestera något för att få tillhöra familjen. Men så kanske det var förr i tiden när dinosaurier hade egna täppor och åkrar där de sådde majs och skördade vete.
På en sådan farm bor Arlo, en tanig dinosaurie som är rädd för det mesta. Och just därför så har han inte riktigt en plats i familjen ännu, för detta krävs att man har gjort en imponerande insats. Då får man sätta sitt märke av lera på matförrådet och ta emot familjens respekt. När Arlo och familjen drabbas av en tragedi sätts hans styrka och självkänsla på prov. Han finner en oväntat vän i neandertalbarnet Pricken som med sina primitiva jaktinstinkter och välutvecklade överlevnadsstrategier lever livet i total motsats till Arlos tryggt inrutade tillvaro.
Disneystudion Pixar har tidigare haft enorma framgångar med filmer som ”Toy story”, ”Upp” och nu senast ”Insidan ut”. Det är filmer som sprängt gräns efter gräns för fantasin och som inte dragit sig för svåra ämnen och känslor som sorg, ilska och besvikelse.
”Den gode dinosaurien” imponerar snarare visuellt än intellektuellt, den fantastiska naturmiljön hör till något som aldrig tidigare har setts i en animerad film. Gräset som vajar lätt i vinden, vidderna som sträcker ut sig mot oändligheten och floden som forsar med en ostoppbar kraft.
Den stumma Pricken är också fantastisk i sina ansiktsuttryck och sitt icke-verbala språk. Men här saknas det finkänsliga känslospel och den utmanande djärvheten som hör Pixar till. Här finns heller inte känslan av en helhet, en gjuten historia, filmen består av flera fristående naturscener hoptråcklade av den tunna tråd som är Arlos sakta växande överlevnadsinstinkt, det som stundtals också kallas mod. (TT)