"Louder Than Bombs" är ironiskt nog en mycket tyst och lågmäld film. På gott och ont. Förmodligen är tanken att titeln talar om tystnaden som är starkare än alla de mest intensiva ljuden. Men för alla de styrkor filmen har når den inte hela vägen. Här får tittaren uppleva ett fenomen som inte förekommer ofta. Delarna är vad som lyfter den, inte helheten.
Familjen Reed har sörjt mamma Isabelles bortgång i flera år när hennes kollega berättar om en artikel han vill skriva om henne. Yngste sonen Conrad vet inte om hur modern omkom utan tror på en falsk historia om en bilolycka. Pappa Gene vill vara den som berättar istället för att sonen läser det i en artikel. Storebror Jonah har precis fått barn själv men kommer på besök. Tidigt är det uppenbart att familjen inte har bearbetat moderns försvinnande ur deras liv. De pratar heller inte om vad som hänt. Antingen möts de av tystnad hos varandra eller av ytliga observationer.
Skådespelarna är smått fantastiska i sina roller. Unge Devin Druid skiftar mellan känslolägen som ett proffs. Gabriel Byrne gör det han ofta är förträfflig på, att porträttera den lugna. Isabelle Huppert karaktäriserar krigsfotografen mästerligt. En människa som drivs av passion men lyckas hålla världen på distans. Som vill finnas där för andra men har tillräcklig fåfänga och beroende för att inte kunna vara del av sin egen familj.
Inga fanfarer trots en väldigt allvarlig historia. Ingen sentimentalitet. En mycket äkta ton i manuset. Rollfigurerna är ovanligt mogna, en upplevelse som ger känslor av lättnad. Musiken, som subtilt färgar av sig, är också utsökt. Fotot är elegant, en skinande version av verkligheten. Varken diskbänksrealism eller från en annan dimension.
Alla dessa delar borde tillsammans ha gett en fenomenal film. Joachim Trier har inte tagit i sista växeln. I sin tillförsikt, för att hålla en naturlig ton, har han missat extra nerven. Samtidigt som de flesta beståndsdelarna är exemplariska kokar "Louder Than Bombs" aldrig, den puttrar bara på och för cool. Som tittare skakas du inte om även om du försöker gräva dig djupare och djupare i vad som har hänt. Delvis kan filmens konstruktion liknas vid en perfekt sångare som saknar passionen i rösten. Rena toner är inte allt. Emotionell resonans behövs för att klistra ihop de många lysande delar som Triers satt ihop. Därför är det en svag fyra som blir betyget.