En mycket ironisk svensk titel på en film som handlar om viljan att ta sitt liv och dess effekter på nära och kära. Franska originaltiteln som kan översättas ”Den sista lektionen” känns långt mer passande.
Mady är en 92-åring som ser sig förlora förmåga efter förmåga. En smärtsam process hon inte orkar med. På sin födelsedagsfest berättar hon för familjen att hon satt ett datum då hon ska ta tabletter för att ta slut på livet. Barnen reagerar naturligtvis med chock men sedan utvecklas dotter och son åt olika håll. Medan Pierre rasar accepterar Diane till slut det som står framför dem. Regissören Pascale Pouzadoux har valt att fokusera på relationen mellan mor och dotter. Den långt mer intressanta historien är dock vad Pierre och Mady går igenom. Pierre skriker åt sin mamma att åldrande är normalt, att vi alla ska gå igenom det, att man inte lämnar sina närmaste av ålderdom. Här finns fördjupning som får blixtra till i ett par scener för att sedan tonas ut till de om lyckliga och sentimentala minnen.
Filmen är välspelad, speciellt av Sandrine Bonnaire och Antoine Duléry. 84-åriga Marthe Villalonga som gestaltar mamman är skicklig, men ger inte sin karaktär samma bredd som de andra skådespelarna lyckas med.
”Slutet gott, allting gott” ser på dödshjälp på ett oroväckande sätt. Mady har ingen förödande sjukdom. Hon skulle klara sig om hon bodde hos barnen. Mady har inga brutala förutsättningar att ha en lycklig ålderdom. Ändå är sensmoralen på något sätt att livet inte längre är värt någonting. Skulle Mady ha levt i Sverige hade hon kanske inte ens beviljats plats på äldreboende. Trots det anses hennes liv inte värt tillräckligt mycket. Att utforska den aspekten tillsammans med sonens svårigheter att acceptera moderns val hade gjort något helt annat av filmen. Pouzadoux vill både ha kakan och äta den. Både göra en rolig och varm film om livet, men också en som försöker visa vikten av ett värdigt slut. Tyvärr fungerar det inte så. Som tittare kan du såklart förstå Mady till viss del. Däremot hade manuset behövt mer av mörkret, smärtan, desperationen. Scener där tittaren kan se alternativa lösningar är många. De delarna hade behövt knytas ihop till helheten. Kanske hade Madys vilja också kunnat problematiserats, istället blir det mest försök till att driva opinion kring frågan om dödshjälp. Ska friska människor som endast lider av vanligt åldrande ta sina liv? JA! skriker Pouzadoux. Men det skickas obehagliga signaler till tittaren.