Gabriela Pilcher ligger bakom hyllade "Äta sova dö". Med den tunga bedriften har förväntningarna varit höga på hennes nästa film. Inte nog med det, manuset är skriven tillsammans med Jonas Hassen Khemiri. Mattan utrullad för bästa, möjliga förutsättningar. Det har tagit hela sex år sedan sist. Resultatet är en charmig historia med ett intressant upplägg som saknar den nerv "Äta sova dö" var berikad med. "Amatörer" lider inte direkt brist på magnetism, men lever heller inte upp till sin potential.
Vi befinner oss i den fiktiva kommunen Lafors. En gammal bruksort som har tappat textilindustrierna utan att riktigt fylla deras tomrum. Hoppet lever dock, lågpriskedjan Superbilly funderar på att etablera sig på orten. Antingen blir Lafors kommunen som välkomnar arbetstillfällen eller så går chansen till Alingsås. Diskussionerna går heta i kommunfullmäktige när Musse kommer på idén att göra en kommunfilm. När gruppen inser att de inte har råd att göra en flashig byråproduktion föreslår Musse att ungdomar på orten kan göra egna filmer som de sedan väljer från. Politikerna är dock inte förberedda på att eleverna väljer att gå utanför ramarna. I centrum hamnar två tonårstjejer med utländsk bakgrund som tar sig an filmprojektet lite extra genom att ta med kameran överallt i sina liv.
Bara driften med kommunvideor och varumärkesarbete på kommunal nivå är värd en titt. Humorn är klockren. Både absurditeten i att sälja en stad och kampen för överlevnad på mindre ort är berättade på ett sätt som skapar förståelse. Dessa två perspektiv lever sida vid sida utan att störa varandra.
Ibland är "Amatörer" lite rörig, lite väl amatörmässig, lite väl fokussvag. De delar där flickornas liv träder fram får vi ledtrådar mer än förklaringar. Skådespelarna är överlag väldigt naturliga. Framförallt är Fredrik Dahl, som Musse, filmens höjdpunkt. Rollfiguren går igenom många olika steg och Dahl flyter med på ett skickligt sätt.
"Amatörer" glänser i vissa scener när Pilcher lyckas fånga det sårbart mänskliga hos människor. Tonårstjejerna är roligt kaxiga men extra angeläget blir det i skildringen av kärleken mellan Musse och hans demensdrabbade mamma. Eller när Musse anses otillräcklig för att representera svensk byggtradition därför att han har för mycket pigment. När tjejerna hamnar i strid med varandra eftersom de inte förstår varandras perspektiv. Som helhet vacklar den ibland, men delar är utmärkta.