Om uppföljaren till ”Mamma Mia!” från 2011 stinker av guldjakt för dig känner du rätt. Om första upplagan hade en onödig story som fungerade som transportsträcka mellan Abbas fantastiska låtar kommer du slås av hur onödig en historia verkligen kan bli. Filmmakarnas största problem är att förlagan använde det mesta av låtmaterialet som fanns, kvar finns låtar som ”When I Kissed The Teacher” och ”Andante, Andante”. Förvisso inget fel på dem men det finns en distinkt skillnad mellan de bästa låtarna och de andra. Om den förra lyckades att med viss sömlöshet väva musiken in i berättelsen är stygnen klumpiga och påtvingade här. En naturlig följd av att inte ha något att berätta överhuvudtaget men ha absolut intresse för att skaka fram mer pengar. Filmens titel blir komisk i kontexten, du kan nästan höra sucken i den.
”Mamma Mia! Here We Go Again” växlar mellan nutid och dåtid. Vi följer Sophie när hon renoverat familjens gamla hotell till lyxinrättning. Nu är hon på de sista delarna innan en planerad och storslagen invigning. Samtidigt får vi följa en ung Donna i vägen som ledde henne till den charmiga lilla ö hon hamnade på. Alltså en historia som redan berättats i första filmen. Nog har Lily James viss charm men absolut nödvändigt är det inte att följa Donna i en förutsägbar visualisering av allt som Meryl Streep berättade sist. Vissa tittare kan uppleva att det är kul att se karaktärerna som unga. Men mer än kul kan inte många sträcka sig till.
En klar vinst med ”Mamma Mia!” var hur skicklig Phyllida Law var på att skapa känsla av gemyt och välmående. Filmen var rätt larvig men känslan landade ändå rätt. Naturligtvis var musiken en stor orsak till atmosfären. Något uppföljaren inte riktigt kan uppnå eftersom dessa låtar inte håller samma klass. Parker har nästan på tvång behövt få med några av melodierna från förlagan för att inte filmen ska bli totalt förglömlig. Höjdpunkten den här gången är Cher som dyker upp som absurd mormor till Sophie. I en krystad version av ”Fernando” får hon liv i filmen med sin djupa röst.
”Mamma Mia! Here We Go Again” har fått en del uppskattning för att den har en välmående effekt på sin tittare. Men ”feel good” ska kännas i märgen och inte endast i ögonen. ”Feel good” när det är välgjort ger ett enkelt rus som låter dig acceptera märkliga och fåniga detaljer. Skratten är inte innerliga som sist. Färgerna och vyerna är där igen, men de känns inte. Uppföljaren till succén känns inte.