Efter sin förra succé, ”Django Unchained”, sa Quentin Tarantino att han skulle sluta göra film snart. Uttalandet fick inte så starka reaktioner. Kanske på grund av att ingen riktigt tror på påståendet. Men efter att ha sett ”The Hateful Eight” känner jag förståelse för varför Tarantino kan ha tänkt så. Regissören verkar inte sprudla av nya idéer. Han förefaller ha fastnat. Medan ”Django Unchained” hade något viktigt att säga är den här filmen allt annat som är typiskt Tarantino nuförtiden. Rapp dialog, oslagbara one-liners, häftiga karaktärer. I ”Django” fick allt det där en fond, en historisk betydelse som lyfte den. ”The Hateful Eight” är underhållning rakt igenom. En skruvad splattermatiné som rör dig här och nu för att sedan försvinna. Tre år har gått sedan ”Django Unchained” gick på biograferna och fler scener återkommer i sinnet regelbundet av olika orsaker.
I inledningen ser vi en Jesus-staty i snötäckt ödesmark i förgrunden medan Ennio Morricones pampiga originalmusik dundrar förväntan av gammaldags western i samma skola som Huston och Peckinpah. Den som kan sin Tarantino vet att överraskningar kan komma. Att svänga med berättarstil eller försöka sig på det oväntade har varit ett av hans signum. Samtidigt har han liknat sig själv så mycket på senare tid att man som tittare väntar sig det oväntade, vilket på något sätt förlamar hans överraskning.
Prisjägaren John Ruth är på väg till Red Rock för att överlämna brottslingen Daisy Domergue till sheriffen. På väg dit får han med sig både Marquis Warren och Chris Mannix. En snöstorm tvingar dem att stanna till vid ett värdshus ute i vildmarken. Här händer saker som förvandlar vad som såg ut att vara en western till en deckare. Majoriteten av filmens nästan tre timmar långa speltid inträffar inne på värdshuset. Det är roligt, fyndigt, äckligt och vissa humoristiska klokheter slinker också förbi. Framförallt går det inte att förneka skicklighet på många nivåer. Som vanligt lyckas Tarantino dessutom få topprestationer ur skådespelarna.
I slutändan är ”The Hateful Eight” en rolig historia, lämplig för barn om det inte vore för allt våld. Men Quentin Tarantino har aldrig gjort film för breda massan utan en speciell kategori av cineaster. Hans supportrar lär inte känna besvikelse. Samtidigt kommer den här filmen inte att gå till historien som en av hans bästa. Där skulle jag personligen placera ”Jackie Brown” och ”Django Unchained”. Än så länge.