Att inte känna entusiasm inför vad som framstod som Paul Feigs första dramathriller vore som att inte slicka på sockret som en munk kan lämna på överläppen. Mannen bakom den enastående serien ”Nollor och nördar” och filmer som ”Ghostbusters”, ”Bridesmaids” samt ”The Heat” skulle kanalisera sin begåvning till denna spegelblanka modern-noir. Feig som ofta lyckas få alla bitar att falla på plats skulle ge sig på något med märkbar tyngd. Vad trailern inte antydde var att Feig inte helt gått ifrån humorn.
I centrum står Stephanie Smothers, en ung änka som uppfostrar sin son själv. Stephanie ger termen ”präktig överpresterare” ett ansikte. Varje chans till att ställa upp och bidra rycker hon i innan frågan är färdigställd. De andra föräldrarna hånar henne frekvent. En dag vill hennes son Miles leka med Nicky. Vilket i normala fall inte är något märkligt, men Nickys mamma Emily är som spunnen ur en 20-årings drömmar om vad en cool kvinna är. Alltid klädd i senaste mode men med egen touch på attiraljerna. Självförtroende som får Zlatan Ibrahimovic att framstå som medelmåttig. En marknadschef vars man skrivit en framgångsrik bok. Samtidigt gör hon avslappnade referenser till sitt behov av antidepressiv medicin och svär som en borstbindare inför barn. Fasadens glättighet är alltså inte något Emily anstränger sig för att behålla. De må vara stereotypa karaktärer men båda är enormt underhållande. Redan från början står det klart att Emily försvunnit och Stephanie letar efter henne bland annat genom sin mamma-vlogg. Och att kvinnorna format en vänskap trots att de är omaka.
Väldigt länge lyckas ”A Simple Favor” hålla en hög nivå på samtliga fronter. Manuset är välskrivet med skarp dialog. Humorn är hejdlös och befriande. Dramaturgin har ett tillfredsställande flyt. Scenografin är av toppklass och kostymören lär få sin Oscar-nominering med tanke på rollfiguren Emilys mycket extravaganta kläder. Men mot slutet spårar historien ur ganska ordentligt. Feig har nästlat in sig i så många förväxlingar att han endast kan ta sig ut genom multipla klimax och galna vändningar. Dessa är dessutom tämligen förutsägbara. I slutändan infinner sig en känsla av tomhet, i jämförelse med ”Nollor och nördar” finns ingen emotionell tilldragelse.
Filmens absoluta behållning är Blake Lively och Anna Kendrick som gör sina karriärers roller. Om Feig inte lyckas med sin vana att placera alla bitar rätt har han som vanligt fått det bästa ur sina kvinnliga skådespelare.