Éric Caravacas familjehistoria till dokumentär innehåller så många dimensioner om samhället och historia att han lätt kunnat göra 30-40 minuter till utan att bli långrandig. För 67 minuter är egentligen inte mycket tid att berätta både om en familjetragedi och familjehemlighet samtidigt som du också bakar in kolonialhistoria. Dessutom synas hur samhällen utvecklats, hur det som tidigare var skamligt fungerar annorlunda idag.
Grundhistorien handlar om en familj på fyra som tidigare bestått av fem, innan regissörens syster Christine gick bort. Caravaca går rakt på sak med att intervjua sin mor om systern. Ett barn som mamma Angela inte har några bilder på. Sedan berättar han bakgrundshistorien om hur mor- och farföräldrarna emigrerade från Spanien till Marocko där föräldrarna sedan fann varandra. Gamla super 8-snuttar visar ett kärt par i lyckliga stunder av dans och umgänge. Sedan kommer det ståtliga parets bröllop. Tidigt föds dottern Christine, som går bort innan sönerna föds. Talesättet ”Det ligger en hund begraven” har aldrig varit så mitt i prick som i denna film. Den påminner delvis om Sarah Polleys ”Stories We Tell”. Men där kanadensiska skådespelar-regissören Polley kunde få svar av släkten väljer skådespelaren Caravacas mor att omfamna tvetydigheten totalt.
”Plot 35” en mycket tragisk berättelse om en familj i förnekelse eftersom barn utanför normen innebar en skam. Föräldrarna saknade verktyg för att föra dialog och bearbeta sina känslor. Det större temat handlar om negligering och osynliggörande. Både av ickenormativa personer, av folkslag och av länder.