Nog vore det bra om ”Battle Of The Sexes” kändes mer historisk. Som minne från en era då ojämställdheten florerade fritt i sportvärlden. Men vi behöver inte gå så många år tillbaka för att, i jämställdhetens högborg Sverige, finna hånfulla reaktioner från män när kvinnor krävt mer rättvisa. Över 40 år efter att Billie Jean King och hennes kollegor kämpade mot chauvinism inom sporten gjorde sig Zlatan Imbrahimovic lustig över kvinnliga fotbollsspelare.
Valerie Faris och Jonathan Daytons film ”Battle Of The Sexes” tar oss tillbaka till tidigt 70-tal när några kvinnliga tennisspelare fick nog av att få åtta gånger mindre i prispengar än sina manliga motsvarigheter av tennisförbundet i USA. Drivande var Gladys Heldman och Billie Jean King, ägare för tennistidskrift och tennisspelare respektive. När de valde att protestera genom att arrangera en egen tennisturnering uteslöts de ur tennisförbundet. Kvinnorna fick uppmärksamhet. Vilket ledde till att före detta tennisspelaren och självutnämnda manschauvinisten Bobby Riggs hörde av sig för en match. Hans syften var att få uppmärksamhet och visa att kvinnor inte hör hemma på tennisbanan. Kampen var intensiv och kanske orsaken till att tennis idag är en av de sporter där kvinnor är mer jämlika med manliga kollegor och har generellt fler tittare än en del andra sporter.
”Battle Of The Sexes” är på många sätt en traditionell Hollywood-film om människor i underläge som kämpar sig fram. Titeln tydliggör vad filmen handlar om, vilket inte är tennis. Istället fokuserar regissörerna på kvinnokampen men även normavvikande personers rätt att få vara sig själva. Att enstaka kritiker tycker tennisscenerna inte är tillräckligt dramatiska säger ingenting om filmiska kvaliteten. ”Battle Of The Sexes” är som sagt inte en sportfilm. Generellt, som drama betraktat, finns inte mycket att kritisera. Samtidigt uteblir de hårdaste servarna. En gedigen historia som håller ihop väl utan att vara omvälvande. Regissörerna har dessutom i stort hållit sig till fakta.
Riktiga styrkemätningen kommer från huvudrollsinnehavarna Emma Stone och Steve Carrell. Stone som med känslighet och visdom får sin King att kännas ytterst trovärdig. Emotionell trötthet och besvikelse syns i hennes ögon, beslutsamhet i käkarna. Carrell som ger uttryck för all galenskap Riggs utstrålade, samtidigt som en liten människa inuti också framträder. Stone briljerar genom underspel, Carrell genom att växla temperatur.