Min första känsla när "The Darkest Minds" börjar är att jag har sett den i många olika tappningar tidigare.
Jennifer Yuh Nelson är helt enkelt lite för sen med sin ungdomsdystopi. Baserad på romanserien av Alexandra Bracken är filmen inte originell någonstans. Inte ens jämfört med ungdomsfilm på 80-talet framstår den banbrytande. Barn som kan styra andra med sina tankar är knappast nytt utan mer ett återkommande tema inom kulturen. Min andra tanke är att regissören skulle hålla med mig, den är redan gjord i "Divergent", "The Maze Runner", "The 5th Wave" och självklart "Hungerspelen". Här och var skymtar lite "X-Men" också. Därför verkar hon ha ryckt på axlarna och gjort sin film lite halvhjärtat.
Ruby bor med sin mamma och pappa när en epidemi sprider sig bland barnen. De flesta dör av sjukdomen men de som överlever får övernaturliga krafter. Dessa ligger inom olika områden och varje område har fått en färg tilldelat. En natt händer något med Rubys krafter som hon inte förstår. Morgonen därpå känner inte mamman igen henne. Föräldrarna kallar på polisen som tar med Ruby till ett arbetsläger för barnen. Där är de uppdelade efter färgerna. Ruby som är orange, en farlig färg, lyckas gömma sig som grön. En läkare smyger ut henne och till slut hamnar hon med tre andra barn som letar efter ett koloni där barnen påstås leva fritt. Liam, Charles/Chubs och Zu, och givetvis uppstår tycke mellan Ruby och Liam.
Jag tror att den som läst de fem böckerna kan fylla i logiska luckor själv. Men filmen innehåller en hel del obesvarade frågor, osammanhängande sekvenser och instabil redigering. Genom hela speltiden förekommer märkliga skeenden som förefaller ologiska eftersom vi inte har tillräckligt mycket bakgrund. Hade varit bättre att ta bort mer och renodla i så fall. Karaktärerna är också väldigt underskrivna i filmen. De är pappstereotyper som aldrig känns äkta. Ett exempel är att en av de viktigaste överraskningarna lämnar tittaren oberörd eftersom vi inte vet något om rollfiguren som står för det förvånande elementet.
Vad som däremot fungerar är de fyra skådespelarna som spelar barnen i fokus. De har kemi och är sympatiska nog att hålla intresset uppe. Jag bryr mig inte om rollfigurerna för att manuset ger något djup utan för att skådespelarna ändå håller skeppet flytande.
Eventuellt fungerar kärlekshistorien för målgruppen i fråga, tonåringar. Underhållningsvärdet är okej men att engagera sig i något som inte berör emotionellt kräver mer. För mycket.