Yorgos Lanthimos har gjort en karriär på ovanligt brutala och ärliga filmer. Allt från väldigt verklighetsfärgade som ”Dogtooth” till alternativa realiteter i ”The Lobster” och ”The Killing Of A Sacred Deer”. I de senare har omständigheterna varit skruvade och semirealistiska medan innehållet varit förankrad i vår värld.
Alla Lanthimos styrkor och hans filmiska stil samlas i ”The Favourite”. Där hans fäbless för pampighet gifter sig utmärkt med hans kritiska blick. Där den starkt drivande och nästan störande musiken helt plötsligt hittar ett hem. För att sammanfatta det på enkelt språk: Lanthimos annorlunda sätt att filma kommer hem med historien om drottning Anne. Vissa är förvånade över att han blickar bakåt i historien, men oavsett era är just denna historia som klippt och skuren för Lanthimos. Den annorlunda berättarstilen blir enbart en styrka här. Varken humoristisk eller konstig, utan klaffande.
Anne var drottning i England tidigt 1700-tal. Regissören själv har sagt att hans film blandar fiktion och verklighet. Något som märks tämligen snabbt för tittaren. I språk och kostym märks förändringar som indikerar att historia inte följts till punkt och pricka, medan andra delar är mer oklara för den som inte är historiker. Drottningens 17 kaniner i sovrummet är en detalj sprungen ur funktion som inte desto mindre får fram poängen kring hennes stora livssorg. Som i sin tur förklarar hennes beteende.
”The Favourite” kretsar kring drottning Anne och hennes två hovdamer, Sarah Churchill tillika lady of Marlborough och Abigail Masham. Medan Anne är den formella regenten är Sarah den som med järnhand styr i bakgrunden. Genom att vinna drottningens gunst i vänskap och i sängen får Sarah som hon vill. Att de varit vänner sedan barnsben stoppar inte Sarah från att få utlopp för sin politiska vilja genom Anne. Till hovet kommer Sarahs avlägsna kusin Abigail som är lika beräknande men på ett mer kärvänligt sätt. Abigail räds inte att fjäska och spela oskyldig där det behövs medan Sarah utan problem kan recensera drottningens utseende med ”du ser ut som en grävling”.
Förutom utmärkt balans och skärpa i manus samt strålande skådespelarinsatser är det framförallt foto av Robbie Ryan som sticker ut. Utsökta bilder som ramar in innehållet. Ord som njutning och fröjd kommer till mig när jag tänker på dess konstnärliga fulländning. Medan orden är av yttersta vikt i denna berättelse, skulle den även kunna stå på egna ben i visuell fägring. Lanthimos bästa hittills.