Om Phil från "Måndag hela veckan" besökte Johannes Nyholms värld en kort stund hade han känt en enorm lättnad över att bo i Pittsburgh. Där är den eviga upprepningen inte läskig. "Koko-di Koko-da" är för skräck vad "Medan du sov" är för romantiska komedier. Originell, äkta och med gedigen ansträngning från regissören. Medan båda genrer ofta förlitar sig på billiga poänger och effektsökeri skiljer sig dessa filmer i att avvika från formeln.
"Koko-di Koko-da" inleder med en familj som är på semester i Danmark. Mamma Elin reagerar allergiskt på musslor och hamnar på sjukhus. Morgonen därpå slår tragedin till oväntat. Paniken är påtaglig hos paret som lika chokade som tittaren undrar vad som har hänt. Tre år senare är paret på väg till en tältsemester. Sorgen hänger över dem som universums mest svarta moln och de är sinnesbilden av att existera utan att leva. När de övernattar händer märkliga saker vid gryning som hotar paret på allvar.
Johannes Nyholm, som är mest känd för "Jätten", har utökat fantasinivån sedan sist. "Koko-di Koko-da" är en allegori över den fruktansvärda smärta som förlust (av ett barn) kan innebära. Ständig rädsla och ängslan, fast i en loop man aldrig kan komma ur. Den fångar traumat på ett säreget skickligt sätt. Nyholm visualiserar känslorna, via skräckens verktygslåda. Här är effektsökeri inte i fokus utan mardrömsscenarion som känns ohyggligt verkliga samtidigt som de är fantasirika. Att söka efter något njutningsfyllt här är dömt att misslyckas. Stundtals får dramaturgin sig en törn på bekostnad av metaforerna. De är däremot förskräckligt precisa.