Planer är bra att ha. Att leva helt planlöst fungerar inte i dagens samhälle. Men den som inte kan anpassa sig efter nya förutsättningar kan missa guldkornen. Lyckligtvis för publiken avvek Lina Mannheimer från sin originalplan när oväntade förvecklingar serverade henne en ännu bättre film på silverfat. I inledningen förklaras konceptet och vändningen som gjorde en annorlunda berättelse än den Mannheimer var ute efter. Regissören annonserade ut att hon ville få kontakt med ungdomar som filmar sina liv och samtalar via videochatt med henne. Resultatet skulle bli en bild av hur dejting och kärlek är för en generation som aldrig levt utan internet.
Intervjuobjekten ska inte träffas eller komma in i varandras sfär. Inte mycket tid har gått när en av de utvalda, Naomi, får svårigheter med installation av sin kameramjukvara. Edvin råkar vara i Stockholm just då medan Mannheimer är bortrest. Lösningen blir att han åker hem till Naomi och fixar till kameran. Sedan får regissören inget svar från dem på några timmar. En dryg vecka senare har Edvin och Naomi utbytt tusentals meddelanden. Så istället för en skildring av dejtingvärlden kommer vi nära en komplex relation. Vi får uppleva Edvins osäkerheter och sårbarheter, bådas mogna och barnsliga sidor som bara unga kan bära simultant, en blomstrande vänskap av värme.
Titeln "Parning" är ytterst passande. Att som äldre person utanför generationen betrakta dessa två är som att beskåda en naturfilm. Precis så här skulle det se ut om David Attenborough gjorde dokumentär om människor i deras naturliga miljö. Regelbundet under filmen undrar jag om ungdomarna är representativa för sin generation. Ett exempel är ett ständigt och ogenerat flöde av sexprat. Sex och flyktiga relationer verkar vara både Naomis och Edvins främsta hobby. Samtidigt är det uppenbart att båda förstår att de gestaltar framför kameran. De är till och med medvetna om vinklar, utsnitt och perspektiv. I den kontexten kan hända att de även ser något intressant i att skildra sina sexliv långt mer än något annat.
Utanför relationen och utanför all sexuell dimension fångar Mannheimer ändå essensen i en generation. Kanske mer än hon skulle gjort med sin ursprungliga plan. I en värld mer uppkopplad än någonsin verkar dessa ungdomar i ständigt behov av bekräftelse, men också mer distanserade från äkthet än någonsin. När allt finns överallt blir deras verklighet fragmenterad. De hinner inte djupdyka på samma sätt. Alternativen är för många.