Socker sägs ibland vara boven till allt möjligt från cancer till depression. En del människor ägnar stor del av sin existens åt att begränsa sockret och varna andra om det. Vissa gör dokumentärer om sockrets ondska. Men trots allt vore livet lite fattigare om allt sött försvann. Trots påstådda faror behöver vi lite sötma i livet, så länge vi håller oss till lagom. Ken Scott har tagit fasta på sötmans vikt och gjort en mycket söt film av en seriös historia.
Ajatashatru lever i Mumbai tillsammans med sin mamma. Fadern låtsas mamman inte om. Även om Aja ägnar stor kraft åt att lista vem som skulle kunna vara pappa. Deras kärlek och gemenskap räcker för att lille Aja inte ens ska inse att familjen är fattig. Drömmen är att komma till Paris en dag. Inte långt därefter transporteras vi till en nutid och en vuxen Aja som med möda tar sig till Paris och en av hans drömplatser, IKEA. Där träffar han på Marie. De bestämmer sig för att gå på dejt kvällen efter. Men innan nästa gryning kommer har Aja av misstag hamnat på villovägar i Europa och hans hudfärg blir ett problem trots att han har ett giltigt pass. Filmen berättas av Aja för tre tonårspojkar i Indien. Det underlättar därmed filmens sagodramaturgi.
Under ytan, synligt nära ytan, ligger en hel del tunga berättelser. Migration, fattigdom, orättvisor. En stor del av fokuset är de förutsättningar som vi alla får på nästan ren slump. Flera scener tydliggör på ett enkelt sätt den problematiken. En livets tragedi som genom musik, kärlek och sentimentalitet vandrar in i hjärtat. Scott agerar Mary Poppins med tittaren, medicinen går lättare ner med en sked socker till. Tyvärr innebär det också att ingen förändring hos de som behöver kommer till stånd genom en så pass gullig berättelse. Regissören använder romansen för att knyta ihop säcken, den känns lite otillräcklig. I en värld där tonen hårdnar kring migration behöver vi alla krafter för att behålla människovärdet. Att föra en bok över till en film kan också ibland resultera i lite för många element i en film. Något som tyvärr drabbar även ”Fakiren...”.
Majoriteten av skådespelarna i filmen är inte speciellt kända. Dhanush i huvudrollen som Aja är ett namn inom Bollywood-kretsar men för den breda publiken i Sverige är han totalt okänd. Det finns något befriande i att se skådespelare utan att hela tiden bli blockerad av ett känt ansikte.
”Fakiren...” är en engagerande film som omfamnar ditt inre. En må bra-historia om livets brutaliteter. Udda nog.