För en film så hyllad av kritikerkårer globalt är "Hereditary" bristfällig på många punkter.
Exempelvis är den ganska förutsägbar, det hyllade slutet kändes av på långa vägar innan det anlände. En del scener är till och med förberedelser inför vad som komma skall. Karaktärsskildringarna som fått beröm är under all kritik, speciellt när det gäller Toni Collettes Annie. Att porträttera Annie som galen hade hållit om inte hela filmen försöker ge oss en annan bild. Annie är en nötpåse som skakats lite väl många gånger.
Rollfiguren får inte utvecklas och som tittare får vi aldrig något djup kring henne mer än att hon verkar spritt språngande galen redan från början. Eventuellt att hon framstår som en normal människa några minuter i början. Filmens intressanta inledning slarvas bort med gäspinjagande steg mot ockult urspårning.
"Hereditary" utmålas som annorlunda och nyskapande skräckfilm. Men på en punkt är den extremt traditionell, rollfigurerna agerar på absolut mest korkade sättet i olika situationer. Sådär som bara skräckfilm är. Där du som tittare vill in och hjälpa människorna. En stor fråga är varför maken Steve, spelad av Gabriel Byrne, aldrig gör något åt den totalt ohållbara situationen. Han kan liksom oss se och kommentera allt som händer. Människor må sakna handlingskraft ibland men Steve tar initiativfattigdomen till nya nivåer.
Historien börjar när familjen Graham förlorat mormor. Mamma Annie, pappa Steve och son Peter beter sig ganska normalt. Och så finns klyschigt udda systern Charlie. Tidigt står hon framför sin mormor på begravningen och knaprar på sin choklad. Sådär socialt missanpassat som bara stereotypa skräckfilmskaraktärer gör. "Hereditary" beskrivs som en film om sorg och sorghantering. Ett påstående som ställer sig ganska långt från sanningen. Att Annie uttalar sig om att hon borde känna mer sorg efter moderns bortgång eller att hon går på sorgegrupp gör inte att filmen handlar om sorgbearbetning. Det här beror delvis på att rollfigurerna aldrig får något djupt, därför kan du som tittare inte uppleva någon äkta sorgbearbetning.
Flera gånger under visningen skrattade jag så tårarna rann åt det osofistikerat galna. Karaktärsstudien saknar finess. Försöken att få tittaren att relatera till människor faller platt. Regissören Ari Aster har som debutant velat göra sin film till allt, som gett en instabil helhet. Skådespeleriet och fotot är de beståndsdelar som drar upp helhetsintrycket, speciellt från Toni Collette och Alex Wolff.