Min första känsla är att ”The Wolfpack” är ett ordentligt slöseri av en helt osannolik historia. Sju barn har varit isolerade i en New York-lägenhet hela sina liv. Som mest har de gått ut ur hemmet cirka tio gånger per år. Vissa år ingen gång alls. Deras fönster till världen utanför har varit filmer. En dag bestämde sig en av sönerna för att ta sig ut på eget bevåg. Vilket började luckra upp de stränga reglerna hemma. När de var ute i sina kostymer och solglasögon, liknande gänget från ”Reservoir Dogs”, stötte regissören Crystal Moselle på dem och frågade vilka de var. Resten är numera filmhistoria.
Resultatet är inte så fängslande som det borde vara. Konfrontationer syns inte till. Väldigt mycket sägs inte. Samtidigt filmas stora delar av dokumentären hemma hos familjen. De sex pojkarna bor fortfarande med föräldrarna. Då kan det också vara så att vissa kompromisser kanske behövt användas för att få spela in. I slutändan kanske den här faktorn är vad som förvandlat en svindlande historia till en mattare sådan. Ändå undrar jag hur en erfaren regissör hade lagt upp berättelsen.
Hur de hamnade här? Immigrantfadern Oscar och amerikanska modern från landsbygden hade höga tankar om hur de ville leva livet. Allt från filosofiska funderingar till konkreta tankar om att bo i Skandinavien. Det slutade med att mamma förhandlade bort sina rättigheter och isolering blev verktyget som skulle skydda dem från brott och mörker i NYC.
Kanske valde Crystal Moselle också att fokusera på det som faktiskt har gått bra. All kärlek som ändå studsar mellan väggarna i den trångbodda lägenheten. Med tanke på att de i princip levt i ett fängelse utan kontakt med andra människor än familjen verkar barnen extremt välanpassade. En av pojkarna förklarar orsaken till att de behållit sin mentala hälsa: modern. En kvinna jag är mycket mer nyfiken på än tillgången till henne. Hon antyder vissa bakomliggande orsaker till livet. Närmare än så kommer vi inte, tyvärr. Kärleken till mamman begränsar förmodligen också killarna i hur öppna de vill vara.
Både mor och far får uttala sig en del, men liksom när barnen intervjuas är de isberg. Det är uppenbart att så mycket mer än vad vi ser har hänt och finns. Mellan oro för barn, viljan att beskydda dem och att låsa in dem finns många steg. Vilka vägar som tagit dem hit är otydligt. Jag känner mig lite berövad.