Låt mig börja med att avfärda termen ”feel good” i samband med marknadsföring av ”Läkaren på landet” i Sverige. Även i en generös tolkning av termen ”feel good” kvalificerar inte Thomas Liltis film. Då har vi det avklarat.
”Läkaren på landet” präglas starkt av ett osentimentalt berättande utan dramatiska toppar. Regissören Thomas Lilti valde en annan berättarstil i sin förra film ”Hippokrates”. Kanske handlar det om att anpassa historien till sin miljö. Medan ”Hippokrates” utspelade sig på ett sjukhus i Paris ansträngda miljöer är ”Läkaren på landet” något annat. Själv ser jag ett växande självförtroende hos Lilti. Den här gången behöver han inte använda sig av dramatiska grepp. Här handlar det om livets stilla lunk. För landsortsläkaren är skeenden konstanta men de absolut mest dramatiska delarna hanteras av sjukhus längre bort. Utanför staden är läkaren heller inte enbart en doktor, han är integrerad i sina patienters liv i många avseenden.
Jean-Pierre Werner, spelad av François Cluzet från ”En oväntad vänskap”, är läkaren som själv får cancerdiagnos. Han vill ogärna släppa sin roll som ortens ryggrad. När Nathalie Delezia skickas dit av Jean-Pierres egen läkare blir det som väntat inte något svulstigt och överväldigande mottagande. Tanken är att Jean-Pierre inte ska överarbeta för att ha någon form av chans till att botas från sin hjärntumör.
Om Thomas Lilti ägnade ”Hippokrates” åt att kritisera allt som är fel med vården väljer han att i ”Läkaren på landet” berätta om omhändertagande när det är som bäst. Jean-Pierre må till en början framstå som butter och ogenerös. Men bit för bit läggs pusselbitar fram som gör bilden långt mer komplex. Landsortsläkaren har en unik förmåga att anpassa sig till de olika patienternas behov.
”Läkaren på landet” är en ganska ojämn film. Enstaka scener är så omskakande starka att det känns som om även rekvisita skådespelar. Samtidigt finns en del klyschor om skillnaden mellan landet och storstaden. Cluzet spelar sin karaktär med ömhet och bredd. Och ändå finns en definitiv grundpersonlighet där.
Samtidigt som filmen ger stort utrymme för reflektion till tittaren känns vissa delar aningen tillrättalagda. Liltis verk är lätt att tycka om men också enkel att kritisera. I slutändan känns applåderna till landet något överdrivna eftersom jag är övertygad om att även där är vården en svår bransch att vara i. En verklighet som skymtas i enstaka scener för att sedan återvända till allmänna känslan av att allt är bättre på landsbygden.