Barry Jenkins har en sällsynt förmåga att skildra misär samtidigt som han gör det med guldskimmer och poesi. Med varma toner, återhållsamhet och tysta explosioner av kärlek. Något som ofta resulterar i känslor av frustrerande orättvisa under filmerna men välbehag i efterhand. Jenkins sysslar med konst när han gör film. En uppsjö av känslor som ofta sammanfattas i karaktärernas ärliga leenden och vemodiga ögon. Därför förefaller det komplett naturligt att han nu filmatiserar James Baldwins roman ”If Beale Street Could Talk”. Medborgarrättsaktivisten var huvudpersonen i dokumentären ”I Am Not Your Negro” från 2016. Mycket av hans gärning handlade om att skapa värdighet och rättvisa för de svarta i USA. Om någon regissör matchar Baldwin är det just Jenkins.
Filmen börjar i 70-talets New York. I en era där svarta och vita vistas i samma miljöer men jämlikhet inte finns i vardagen. Tish och Fonny som känt varandra hela sina liv har blivit förälskade. Du skulle kunna ta filmen för romantik men det är via kärleken som Jenkins visar ett samhälle genomsyrat av rasism. Fonny blir oskyldigt anklagad för att ha våldtagit en kvinna. Trots att det inte finns någon logik mellan var han befann sig och var våldtäkten ägde rum anses han skyldig eftersom en hämndlysten polis pekat ut honom. Genom detaljer sys historien ihop om en hopplös situation, ett system som motarbetar ett folk, rättsväsende som konsekvent diskriminerar människor. ”If Beale Street Could Talk” är en mer modern version av ”To Kill A Mocking Bird”.
”If Beale Street Could Talk” är som en sorgsen jazzlåt eller en blues. Den är omskakande vacker men tillåter heller inte melankolin att försvinna från någon scen. De små instick av hopp och långsam förbättring som finns går hand i hand med monumental sorg. Bäst illustreras känslan i en scen mellan Fonny och hans vän som precis kommit ut från fängelset. Medan de två unga kära ser missförhållandena lever de i hopp. Vännen däremot har fått sig en så hård törn att han synligt bär på något mycket tyngre. Något vi redan sett besöka Tish och Fonny också, eftersom filmen reser fram och tillbaka i tid.
Även om Jenkins inte riktigt når samma mästerliga nivå som i ”Moonlight” har han ändå gjort något av stort värde igen. Jag blir berörd på ett förkrossande sätt, förstår inte mänskligheten och all den ondska den bidrar till. Känner stark empati och respekt för USAs svarta. Filmen är förkroppsligandet av social orättvisa men också kärleken i en familj.