Den här franska filmen ska vara inspirerad av verklighetens Florence Foster Jenkins. Flyttad till 20-talets Frankrike är Baronessan Marguerite Dupont en välbärgad kvinna med en oändlig passion för musiken, och operan i synnerhet. Hon är en välgörare som finansierar traktens musikförening. I gengäld får hon möjlighet att uppträda på tillställningar hemma hos sig. Problemet är att hon sjunger väldigt falskt. Det andra problemet är att hennes monetära resurser gör att ingen vågar säga till henne om sångröstens begränsningar.
Trailern för "Marguerite" ger bilden av en komisk film. Vilket är en bit ifrån sanningen. Enbart enstaka gånger är något i filmen roligt. Det beror inte på något misslyckande med komedi utan en stark sympatisk blick på huvudkaraktären. Hon som lider av så mycket ensamhet och längtan att hon försöker fylla hålet med kärleken till musiken. Skildringen av Marguerite är filmens främsta styrka. Det är med omtanke och förståelse som kameran bevakar henne. Catherine Frot spelar till perfektion ut hennes vänlighet, begär, livsglädje och enorma ensamhet. Utan henne hade den här berättelsen varit mindre.
"Marguerite" har en del obegripligt undanskuffade sidohistorier som förbryllar. Ett exempel är ett ungt par i hennes närhet som vi får en mycket liten glimt av. Varför Giannoli valt att ta med sekvenser som ändå inte tillför något är märkligt. Det är inte ovanligt att känna att en film borde haft mer eller mindre av något. Men sällan står man helt oförstående inför orsak att blanda in saker som inte får någon effekt till slut. Regin lämnar en del att önska.