För två år sedan påminde ”Blue Jasmine” om Woody Allens skickliget. Därför blev det väldigt förvirrande att han sedan släppte den genomusla ”Magic In The Moonlight”. Nu kommer nästa skapelse kallad ”Irrational Man” och den är en marginell förbättring jämfört med föregångaren. Fast att göra bättre ifrån sig än ”Magic In The Moonlight” är varken svårt eller någon imponerande bedrift.
Woody Allen är så ofantligt ojämn att jag skulle vilja att han lade av med sin karriär. Men då och då kommer fortfarande guldkornen. Ingenting i ”Blue Jasmine” var gubbsjukt. Allt den filmen förmedlade var livet, dess svårigheter och relationer. Mörker och dråpliga inslag blandades på ett ypperligt sätt.
I ”Irrational Man” anländer Joaquin Phoenixs Abe till en stad för att arbeta som professor på universitetet. Hans rykte som kvinnokarl sprids innan han anlänt. Det är dock ingen stilig intellektuell typ som dyker upp. En medelålders, gnällig och övermogen tonåring är vad orten får. Ändå slåss både en kvinnlig professor och en filosofistudent om hans gungst. Business as usual alltså. Att Allen använder den här dynamiken så ofta är häpnadsväckande och oförståeligt. Hur kommer det sig att han inte ser det vi biobesökare ser? Gubbsjuka konstellationer, och extremt orealistiska sådana, där unga kvinnor faller pladask för män som inte har något att erbjuda egentligen. Frågan är om Allen vet om att de flesta som ser hans filmer väl känner till hans bakgrund. Vad för idioter tror han att han har att göra med? Skam sjuder i kroppen när jag tvingas se Allens utsvängningar åt det här hållet.
Hans lättja i val av skådespelare är också pinsam. Emma Stone har inte den bredd som krävs för att spela karaktärer som Jill. Stone briljerar i komedier av samma slag som ”Easy A”, hennes genomslagsfilm. Här går hon runt med lätt plutande ankmun. Inte för att hon egentligen har så mycket att arbeta med för den delen. Rollfigurerna är så stereotypa att det är genant. Om ”Twilight” kändes som en 14-årig tjejs fantasier är ”Irrational Man” en 50-årings förargliga fantasier som aldrig borde sett dagens ljus.
Ingenting i ”Irrational Man” är smart, roligt eller genomtänkt. Pinsamt lägger Woody Allen ihop de olika delarna och i slutändan är han den enda som framstår som irrationell. Mycket mer än någon rollfigur i filmen.