Oliver Stone är regissören som ligger bakom ”Plutonen”, ”Wall Street”, ”Himmel och jord”, ”Född den fjärde juli” och ”JFK”. Det är lätt att glömma när han sedan ägnat i alla fall ett decennium åt att inte nå sin egen toppnivå. Han har verkat drabbad av samma åkomma som Oasis låtskribent Noel Gallagher. Ena dagen ha förmåga att leverera skapelser nära mästerverk för att nästa dag inte längre kunna nå den nivå som tidigare kändes självklar. Därför är det med stor glädje som jag ser ”Snowden” och kan ana förhoppningar om en återkomst. Visst, filmen är inte Stones mest vassa. Ändå lyfter ”Snowden” till höjder regissören inte blickat mot under många år.
”Snowden” är väldigt olik Laura Poitras Oscar-vinnande dokumentär ”Citizenfour”. Oliver Stone och manusförfattaren Kieran Fitzgerald sveper med de stora penseldragen. Inledningen är på hotellrummet i Hong Kong där Poitras tillsammans med journalisten Glenn Greenwald filmar Snowden till just ”Citizenfour”. Därefter hoppar historien mellan det skedet under 2013 och historiska tillbakablickar i någorlunda kronologisk ordning.
Vad som skiljer ”Snowden” från Oliver Stones tidigare filmer är att adrenalinkickarna är lite färre och mildare. Vilket är på gott och ont. Passionen i ”JFK” finns inte alls här trots att ämnet absolut tillåter det. Smärtan och misären från ”Född den fjärde juli” känns inte i märgen på samma sätt. Samtidigt upplevs ”Snowden” mer nyanserad. Om Stone förr lade större kraft på att propagera har han blivit mer taktisk. Genom att inte dra på alla cylindrar lyckas han förmodligen bjuda in fler till samtalet. Agendan viskas istället för att ropas ut. På andra sätt är ”Snowden” mycket lik många av hans tidigare verk. Ung, rättmätig patriot sviks av sitt hemland och utvecklas därmed genom att göra motstånd.
Största problemet med ”Snowden” är hur mycket plats kärleksrelationen mellan honom och flickvännen Lindsay Mills tar i relation till hur givande den är. Jag förstår varför Stone använt så mycket utrymme till ämnet, nämligen för att också visa privata Edward. Syftet är säkert också att synliggöra effekten som hans mod haft på hans relationer. Samtidigt, trots att Gordon-Levitt och Woodley båda är skickliga, fungerar inte huvudrollsinnehavarna ihop. Relationsskildringen saktar också ner tempot.
Annars är Joseph Gordon-Levitt själv bland de starkaste triumfkorten Oliver Stone har. Aldrig har skådespelaren varit så övertygande som när han gestaltar en av vår tids mest modiga personer i offentligheten.