Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ojämnt när Jonah Hill regidebuterar

Ung killes uppväxt på 90-talet, hans resa till manligheten och hans förmåga att ta livets knytnävar. Men Hill tar för lite ställning.

Gänget i ”Mid90s” håller ihop men har också inre slitningar.

Gänget i ”Mid90s” håller ihop men har också inre slitningar.

Foto: Tobin Yelland

film2019-04-11 07:49
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

90-talet är ännu för ungt för att skildras med nostalgi. De flesta regissörer och producenter backar längre. Jonah Hill däremot, som tillhör generationen som växte upp då, visar en tid med både förtjänster och problem. Gestaltningen av decenniet är oklanderlig. På ett subtilt sätt är årtiondet fångat utan att parodisera människors tillvaro. Dramaturgin når inte samma fläckfrihet. Framförallt på en punkt har Hill misslyckats med sin film. Nämligen att hans ansats att inte döma och moralisera istället blivit lite för oreflekterande. Flera scener verkar hylla pojkarnas dåliga beteende, när Hill själv sagt att han försöker visa de skadliga beteenden som vi inte ansåg problematiska då på 90-talet.

Stevie är en 13-åring som bor med sin mamma och bror. Modern är ofta upptagen med olika partners medan storebror Ian inte missar tillfällen att ta ut sin ilska på lillebror. Dynamiken ändras den dag Stevie träffar några ungdomar i en skateboard-affär. Ray, Ruben, "Fourth Grade" och "Fuckshit" är lite äldre. De blir förebilder även om de flesta skulle haft ganska mycket åsikter om vad som händer med Stevie när han börjar umgås med dem. Filmens kärna är pojken som transporteras till man. Gruppens hantering av manlighet och mansrollen är ständig i fokus. Så även hans förmåga att ta stryk för att sedan ta sig upp.

Vad filmen förlorar här är kvinnligt perspektiv. Katherine Waterston som mamman är gravt underanvänd. Du kan argumentera att berättelsen handlar om annat, samtidigt finns en antydan till att Stevies hemmiljö är katalysatorn bakom hans jakt på annan närhet utanför hemmet.

"Mid90s" är väldigt ojämn. Dialogen gnistrar till ordentligt ibland men rollfigurerna är väldigt underskrivna. Till majoritet saknar de djup och har begränsat med egenskaper. De lever farligt nära gränsen till stereotyper. Dramaturgin är också delvis tunn och tredje akten kör på tomgång. Egentligen är filmen mer fungerande som en serie sketcher.

Där jag fastnar är gestaltningen av dysfunktionella beteenden och relationer som ibland nästan firas. Vilket osökt leder mig till uttrycket "if you don't stand for something, you'll fall for anything". I sin ovilja att inte döma har Jonah Hill istället godkänt saker. Värst är en sexscen mellan Stevie (skådespelaren var 11 år vid inspelning) som ser ung ut för sin ålder och Estee som ser ut som en ung kvinna. Att efterföljande klipp visar utgången från rummet från pojkarnas perspektiv ger ett obehagligt skimmer av godkännande till vad vi just bevittnat.

Film

Mid90s

Cnema

Regi: Jonah Hill

I rollerna: Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-kel Smith m fl.

Betyg: * * *

Film

Läs mer om