"Downtown Abbey" känns som att sitta på en behaglig bänk på gräsmattan av en brittisk herrgård som ser ut över havet, medan solnedgången sakta ställer till med sin färgsprakande ritualföreställning av skönhet. Bredvid dig sitter någon du håller kär och bevittnar naturens förträfflighet och arkitekturens elegans tillsammans med dig. Men allt som känns bra är inte per definition bra. Solnedgången följs av nattens mörker. De moln som skimrade så vackert i rosa, lila och orange gömmer istället månen så det är becksvart efteråt.
Ja, filmversionen av den omåttligt populära serien är som den mysigaste av alla soffor. Här säljs en känsla till alla invigda. Tyvärr finns ett ordentligt problem, den dramaturgiska kurvan ligger platt längst ner i grafen och inväntar ett avsked. Den krystade storyn är så meningslös att jag är nästan fylld av beundran för hur mycket Michael Engler och manusförfattare Julian Fellows kommit undan med. Samtidigt tror jag inte ens fansen hade haft något emot några verkliga invecklingar eller lite spänning. Kanske lite äkthet.
Några år har gått och godset ska få besök av Storbritanniens kungapar. Alla blir till sig, utom möjligen betjänten Daisy och svärsonen Tom. Även de håller god min och arbetar hårt för att se till att Downtown är i toppskick när monarkerna ska komma förbi. I efterhand känns det som en skymf att lägga in ett par kritiska repliker om rätten till makt via födsel medan leken om prinsar och prinsessor präglar resten av filmen. Eller att skildra godset där all servicepersonal under tidigt 1900-tal bara känner respekt och tillgivenhet till Lord Grantham och hans familj. Visserligen kan närhet ibland bli trovärdigt men att ett helt hushåll av arbetare som var fångna i ett klassystem aldrig drömde om annat än att städa skiten ur en herrgård känns inte trovärdigt. Ingen av historieförvecklingarna förefaller speciellt övertygande.
Att varken ha sett serien eller ha någon kännedom om den kommer göra innehållslösheten än mer frustrerande. Utan historik eller karaktärskännedom blir filmen bara en förljugen, aristokratisk dröm om harmoni och konservatismens värdighet. Produktionen är slående: allt från fantastisk musik till himmelska kostymer och scenografi som aldrig mött ett fel.
"Downtown Abbey" är inte en film så mycket som ett frosseri i mycket av det som seriens fans tyckte om. Den är som att se på ett majestätiskt bord av tårtor och efterrätter utan att få äta dem. Visst kan det vara utsökt men klart otillräckligt.