All den smärta, all den kyla, all den hopplöshet och all den värme som ett sjukhus rymmer skildras på ett smärtsamt autentiskt sätt i Thomas Liltis "Hippokrates". Lilti som själv är läkare i botten har lyckats förmedla miljön på ett föredömligt vis. Därför, trots att filmen är givande och ger upphov till eftertanke, finns det också risk att historien når för djupt in för biobesökare som själva varit med om tragiska sjukvårdsupplevelser.
Benjamin ((Vincent Lacoste) börjar sin AT-tjänst på ett sjukhus i Paris där hans pappa är sjukhusdirektör. Med fumliga steg lyckas han lära sig yrkets praktiska hemligheter. Efter en tid känner han sig trygg och arbetet blir vardag. Studenterna och läkarna varvar sina tuffa pass med skämtsamma upptåg. Nedskärningar och byråkratins osynliga händer styr på detaljnivå, även till priset av mänskligt liv eller lidande. Viktigast är vinst. En natt leder Benjamins misstag till förödande konsekvenser. Men, sjukhusdirektören är obekväm med att blotta sin sons brister. Felsteget sopas under mattan.
Samtidigt följer vi också Abdel, AT-kollega som är erfaren läkare men får börja på lägre nivå därför att han kommer från Algeriet. Till en början känner sig Benjamin i underläge gentemot kompetenta Abdel. Den äldre kollegan är inte enbart mer kunnig inom medicinska området, han har också en förmåga att lugna patienter. Reda Kateb som spelar Abdel briljerar. I hans gestalt finns både idealisten som ser sitt syfte som läkare, men också cynikern som frustrerat brottas mot strukturer som inte fungerar. Kateb blandar mjukhet och mod skickligt.
Även Vincent Lacoste spelar sin roll på ett imponerande sätt. Från en tafatt ung kille omedveten om vad han inte vet till en ung läkare tyngd av systemets brister och väckt inför problemen runtomkring honom.
Thomas Liltis osentimentala historia skär igenom hjärtat. Filmen är en kritisk blick på en verksamhet som går åt helt fel håll, patienterna och medarbetarna offras. Det är fruktansvärt att se sjukvårdspersonalen skämta om allvarliga tillstånd hos patienterna, även om jag förstår att det handlar om överlevnad hos vårdarna. När chefer pressar läkare att skicka hem en 88-åring vid livets kant vill jag som tittare bli politiker och göra något åt eländet. I scener där bristfällig utrustning försvårar vården vet jag om att regissören inte hittat på det ur intet. "Hippokrates" gör verkligen ont och än mer på grund av äktheten.